Gårdagens direktsändning (nåja …) på bio av ”The big fours” konsert i Bulgarien var ju mest av allt bisarr. Lydigt och lågmält satt jag, några jämnåriga hårdrockskollegor, nån pappa med skeptisk tioåring och ett gäng lokala högstadiekids – totalt kanske 50 pers – och kollade legendariskt thrashmöte i Tumba. 

Men det här är ju ändå magiskt. I ett av extranumren bjuder Metallica upp alla tre banden, Anthrax, Slayer och Megadeth, för en allstar-version av ”Am I evil”.

I det ögonblicket står Dave Mustaine på samma scen som sitt forna band Metallica för första gången sedan 1983. Notera också den flyktiga kramen mellan Mustaine och Kirk Hammet, som ju ersatte Mustaine när denne fick sparken från Metallica. 

Metalmagi, som sagt. 

/Jocke

Lite mer tv-tyck. Här är Virtanens krönika från i går:

SVT:s nya humorsatsning ”Ingen bor i skogen” har ett större fel.
Den är inte alls rolig.

Stopp. Det där var ingen sågning, inte enbart. Komediserier behöver inte vara roliga för att vara värda sin tid i tv.
Faktum är att humorgruppens Klungan (kända från det mer enkelt roliga P3-programmet ”Mammas nya kille” i den mer enkla mediala kanalen radio) har gjort en tv-debut som är, tja… intressant.
I går sändes andra avsnittet av ”Ingen bor i skogen”. Det var snäppet svagare än premiärprogrammet, men hade samma lantliga folkhögskolehumor och var lika antiintellektuellt och subkulturellt bonnigt.
Visuellt är det nödlösningar, av budgetskäl gissningsvis, med tråkiga rum, där en mängd aparta figurer – parodiska småstadsfenomen från sena 90-talet som är svåra att beskriva eftersom de är så klyschiga och allmänt hållna (lite goth, lite svenne, lite hårdrock, lite nörd) som klampar omkring i nuet utan uppenbar röd tråd.
De är ospecifika karaktärer som aldrig kommer att bli klassiker som ”Weiron i Ottan” (Robert Gustafsson) i Killinggänget eller ”Uppfinnaren” (Peter Dalle) i Lorrygänget.
”Ingen bor i skogen” är humor för ickehumoristiska vuxna och allvarsam ungdom. Kanske är det därför Klungans liveföreställningar gått hem så väl i stockholmska kulturkretsar där man älskar det otydliga som kan kallas  äkta – det där man minns från ungdomen innan man kom in på universitetet och aldrig återsåg hemtrakten. Konstlad barndomshumor. Inte enkel. Inte rolig. Men…intressant.
När Klungan nu klär sig i den mycket större tv-kostymen blir det mer lyckat som personskildrande drama än som komedi.
Men Klungan önskar nog, innerst inne, att de även visste hur man gjorde humor.
Istället blir det en variant av Mia & Klaras bondkomik, minus komiken.

I kväll ser jag dubbelavsnitt av ”Antiques roadtrip” med start kl 21.00, på TV8.

JA
Lotta Engberg, legendarisk dansbandssångerska och numera lek-tv-profil, gör ”Lotta på Liseberg” på TV4 i sömnen. Och det är ok.

NEJ
Annika Hagström, legendarisk SVT-journalist, klarar (det årliga?) sommarvikariatet i TV4:s degiga ”Nyhetsmorgon” i sömnen. Men varför inte istället visa hur det borde göras.

Fredrik Virtanen

Jaha ja. Jag är på bio. 

Är det ”Göta kanal 5 – vem kastade flyttvästen” han ska se, tänker ni? Eller har han letat upp nån minimalistisk rulle trollporr? 

Fel, fel, fel. 

I stället sitter jag i Tumba för att se ”The big four” live från Sofia. Med popcorn bredvid biofåtöljen. Det sållar jag in bland saker jag hade svårt att förutspå när man stod svettklämd mot kravallstaketet på nån Slayer-konsert på 80-talet. Då när man kunde namnet personer på alla i Sverige som lyssnade på thrash.

Och just när jag inte trodde det kunde bli konstigare soundcheckar Jeff Hanneman och Kerry King ”Angel of death” framför fyra fritidsgårdsungar, Kling och mig.  

/Jocke

Veckans återblick, denna gång signerad Håkan Steen. 

Det finns få sommarlåtar som verkligen låter som sommaren.
”Summer breeze” med The Isley Brothers är en av dem.

Brödratrion The Isley Brothers från Cincinnati hade under 19 år haft hyfsade framgångar med singlar som ”Shout” och ”This old heart of mine”. Men det var 1973, när Ronald Isley byggde ut bandet med ytterligare två bröder och en svåger som The Isleys blev ett av de riktigt betydande namnen inom soul och funk.
Albumet ”3 + 3” är en klassiker, och allra bäst i ”Summer breeze”, en låt lånad från soft- rockduon Seals & Crofts.
Isley Brothers lyckas få den att låta precis som den heter. Varje gång man hör den, oavsett årstid, hamnar sinnena omedelbart på en kvällsvarm, vitvinsmjuk balkong i slutet av juni. En känsla som lyfts inte minst av ett långt och faktiskt rakt igenom omistligt gitarrsolo. 
Det börjar bli ont om Isley-bröder, basisten Marvin gick bort så sent som för två veckor sedan, men Ronald Isley håller fortfarande liv i namnet.
Dagens Isley Brothers är dock bara en skugga av det unikt själfulla, briljant ekiperade band som gjorde ”Summer breeze” i tv-showen ”Soul train” 1974.
Håkan Steen

Varje fredag tipsar musikredaktionen om låtar, värda att ladda ned. Oftast nya och kommande grejer. Listan hamnar sällan på nätet men passar ju utmärkt här på bloggen.
Den här veckan har jag plockat några spontana favoriter.

”Dead hearts” 
(Stars) 
Spritsa valda delar av det underskattade Kanadabandets fem plattor och du har en som-marvacker spotifylista finstämd popindie. Nya ”Dead hearts” är ingen dum start. 

”Sunshine” 
(Hurts)
Modern hårdrocksballad förpackad som storslagen synth från årets mest efterlängtade Tears For Fears- album.

”Meet a bear” (Britta Persson) 
En refräng lika skönt 70-talssvängig som ett släpigt The Ark.

Och den här som jag inte fick plats med i tidningen:
”When I’m alone”
(Lissie)
Oerhört förtjusande Sheryl Crow-rock. För oss som inte orkar bry oss om den amerikanska radiorockens okreddstämpel.

Britta och Lissie finns redan på Spotify, för intresserade.

/Jocke

Ozzy släpper som ni så klart vet snart sitt nya album ”Scream”. Det kom hit i dag med medföljande fullständigt briljanta pressrelease.  

Ännu bättre hade den givetvis varit om det inte stått ett enda ord mer än den där meningen. Men, ingen är ofelbar.

Inte ens Ozzy. 

/Jocke

Tre dagar Sweden Rock. En lördagskväll på Stadion.

Det har blivit en del hårdrock de senaste dygnen, förvisso inte mig emot. 

Men desto skönare att så här på måndagsmorgonen konstatera att Kent hastigt, plötsligt och oväntat släpper nytt album. Förra ”Röd” släpptes ju i november förra året, så en befogad fråga är ju: Vad fan håller de på med? Alla slutar bry sig om album och Kent tar oss tillbaka till skivutgivning som den såg ut på 70-talet? Det är ju faktiskt ett helt underbart move från ett band som kanske inte direkt har andats spontana infall genom åren. 

Låter ju dessutom fantastiskt om singeln ”Gamla Ullevi”, perfekt balanserad på bandets elektroniska ben och det konstanta skandinaviska vemodet. 

Nya ”En plats i solen” släpps 30 juni, så där härligt lagom till turnépremiären på Peace & Love.

Ännu ett vackert omslag signerat Kent. 

/Jocke

Träffade nyss Damon Fox, sångaren i 70-talskonnässörerna Bigelf, efter att han just avslutat dagens gig här på Sweden Rock. 

Förutom att han är oerhört sympatisk noterade jag en annan sak: hans goda minne. 

När Damon fick klart för sig att jag jobbar för den där tidningen Aftonbladet efterlyste han omedelbart sin femplus-t-shirt.

Bigelf är nämligen ett av de band som kammat hem det exklusiva betyget som Aftonbladet brukar belöna med en stilig hyllningströja.

Bara en sak. Recensionen skrevs av Annika Sundbaum-Melin apropå bandets platta Closer to doom – i oktober 1997.

– Man, I’ve been waiting for that t-shirt since then. You’ve gotta send me one. 

Ooops. Vågade mig dessutom på att informera att Chris Isaak fick sin förra veckan, dagen efter giget. 

Detta måste lösas. 

 FOTO: Jag. Damon Fox in action förut i dag. 

/Jocke

”Vi ska försöka ha sex med så många svenska kvinnor som möjligt när vi är här. Med våra penisar. Och deras vaginor. ”

”Var är de bästa strippklubbarna här i Sverige?”

Pudelpajasarna Steel Panther håller just nu presskonferens på Sweden Rock. 

Inget konstigt alls.

Man kan väl säga att den till 99 procent handlar om sex. Resten om droger. 

Men så är det också bara en person som räcker upp handen på bandets fråga om någon hört deras platta. För övrigt enligt dem själva ett klassiskt album inom heavy metal. 

/Jocke

Nyss i Sweden Rocks presstält: Rick Springfield håller presskonferens och pratar bland annat om sin roll i fantastiska ”Californication. Rolig är han också. Typ som i serien, där han ju spelar en skruvad version av sig själv.

– Jag svarar aldrig på frågor, märker ni det? Jag snurrar bara runt och snackar om det jag vill i stället, säger han. 

– ”Californication” var väldigt kul eftersom jag fick göra en massa cruel things utan att hamna i fängelse. Och man får betalt för det också! Kind of like a hooker, säger Rick. 

/Jocke