Ja, dag två av Sweden Rock i Norje avklarad. Scenerna har tystnat och Markus Larsson har uppskattningvis en kvart på sig att sätta resten av sin Aerosmith-recension. Han är lite mindre uppspelt och mer koncentrerad nu än förut när han hoppade bredvid min dator. Då när jag ville bli klar med min Slayer-recension.  

Roligast i dag: 

Att Tom Araya sjöng så förbannat bra. Han har ju haft en flock kråkor i halsen de senaste gångerna Slayer besökt Sverige. 

Aerosmith magnifika version av ”Toys in the attic” för en kvart sen.  

Alla galna historier om Glenn Danzigs rockstjärnefasoner här på Sweden Rock. Mer om det i morgon kanske?

Att Death Angel fortfarande hade så mycket energi att de fick mig att vilja spela thrash igen. 

Att höra några gamla Pretty Maids-pärlor.

Att Håkan Steen kom på besök. 

Roligast i morgon?

Jag vet inte. Förmodligen Behemoth, Gary Moore och Cinderella. Men nog känns fredagen lite loj?

/Jocke

Det är lätt att glömma, för att inte säga helt omöjligt att minnas, att det bor människor på den vildsvinscampingen vi kallar Sweden Rock. Men det gör det ju. En hel del dessutom.

Bredvid festivalområdet trängs ett virrvarr av havsstugor, myrstigar och avslappnade pensionärer. Deras solstolsvardag pågår, på nåt plan, i bakgrunden av den här rövarfesten. Då och då blir det extra tydligt.

Nej, men om man skulle ta och sjösätta båten i dag?

/Jocke

Smygstart på Sweden Rock i går, dit jag, Kling och hårdrocksbastarden Markus Larsson åkt.
I går var lite så där ljummet som en nedbantad uppstart kan vara. Men passerandes kön till biljettbytet i dag ser man vissa fördelar med att vara här på onsdagar.

Promenerade glatt förbi den här kön, och svängde …

… och promenerade glatt förbi denna. 

Suckers.

Nu ska jag dra och kolla Death Angel, bandet bakom ett av thrash metals mest hajpade debuter någonsin.

Men, det var ju några år sen …

/Jocke

Två kul musiknyheter i dag, med fokus på bröder. 
Hur tänker jag nu då? Ja, lite för långt som vanligt. 

Men. Chemical Brothers (kemiska BRÖDER) kommer till Way out west i sommar och förstärker ett program jag redan nu verkligen ser fram emot (National, Iggy, M.I.A, La Roux etc). Chemical Brothers är visserligen inte inne i sitt mest betydelsefulla skede i karriären men ändå tveklöst något som kan bli festivaldanseuforiskt. Så där som det bara kan bli om man pumpar djup bas i ett skogsområde mitt i svensk sommarfylla. 

Och. Iron Maiden (har fans som liknar ett jättelikt BRÖDRAskap) meddelar i ett pressmeddelande att de bjuckar på första smakprovet från kommande albumet ”The final frontier”. ”El dorado” finns att hämta på bandets hemsida och kommer också att vara en del av setet när Maiden ger sig ut på turné. 
Nya skivan är inspelad i Compass Point Studio där bandet spelade in några av karriärens allra viktigaste plattor ”Piece of mind”, ”Powerslave” och ”Somewhere in time”. 
Jag antar att ni är peppade på Sverigebesöket på Sonisphere den 7 augusti?

/Jocke

Nämen!

Är det inte …

FOTO: Ola Axman.

Jo visst är det Jimmy Jansson, känd från Hagfôrs eget Hanson, The Poets. (Ja, jag vet att Jimmy gjort en hel del lättviktig Jumper– och yeahyeahwowwow-pop på egen hand också, men det blir ju givetvis roligare så här.)

Här är han hur som helst i Linköping och spelar – som kapellmästare i Anna Bergendahls turné. Jimmy ska hänga med sångerskan under hela hennes sommarturné, för er som saknat den charmige värmlänningen.

/Jocke

Varje fredag blandar vi upp alla nya skivsläpp med att titta lite bakåt i musikhistorien i en ”Återblick”. I dagens tidning tyckte jag det var på sin plats att påminna om Anvil, och den helt fantastiska musikdokumentären ”The story of Anvil”. Om någon av er som ska till Sweden Rock nästa vecka mot förmodan inte har sett den så se till att göra den innan ni sticker till Norje. 

Det är för resten en oerhört vacker och bitterljuv dokumentär med klump i halsen för långt fler än bara hårdrocksintresserade. En storstilad studie i krocken mellan verkligheten och att satsa allt för det man tror på. 

Återblickar hamnar sällan på sajten så vi kör här på bloggen i stället. 

/Jocke

Att ha en enda nit på kroppen hade känts mer påklätt. ”The story of Anvil” visade upp ett band mer naket än vuxenfilm. Nästa vecka återvänder några av världens mest envisa heavy metal-legendarer till Sweden Rock Festival.

När: Augusti 1984.

Var: Seibu stadium, Japan. 

Varför: Barndomskompisarna Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner står på sitt livs största språngbräda till hårdrockstoppen. Eller, de är praktiskt taget där. Tillsammans med band som redan eller snart säljer miljontals album spelar Anvil på jättegalan Super Rock i Japan. De delar scen med Scorpions, Bon Jovi, Whitesnake och MSG. 

Men med kackiga produktioner och uselt management kör Anvils karriär i diket. I stället blir de kanadensiska pionjärerna bara en avgörande influens för unga arga thrashband som Metallica. 

Drygt 25 år senare har ”The story of Anvil”, en brutalt ärlig dokumentär med samma gränsöverskridande kvalitéer som ”Some kind of monster”, byggt bandets upprättelse. 

Just nu sitter Markus Larsson och syr ihop AC/DC-säcken för den här gången. Det har han gjort några gånger, denne magiske Larsson, och därför hörs med jämna mellanrum väldiga kiruniaska suckar från min vänstra sida.

”Få se nu … vad var ändrat sen förra gången jag såg det här. Nej, just det. Ingenting.”

Men bra blir det. Det har jag redan kunnat konstatera genom att kika över hans axel.

I morgon kan ni också läsa hans rapport från kvällens Stadion-spelning.

Under tiden kan ni kolla på några bilder från den mäktiga AC/DC-avslutningen som jag hittade i min kamera nu. Även de signerade Larsson.

/Jocke

Vad hände?

Vad skrev jag? Och framför allt, vad borde jag ha skrivit?

Har just kommit tillbaka till redaktionen i Globen efter att ha kört Coverit Live, vår direktrapportering på nätet, från AC/DC på Stadion. Det är, så att säga, lite stressigt. Ett virrvarr av spontana rapporter om det som händer på scenen, låtar och era härliga frågor och kommentarer. Grymt kul men, som sagt, alltid den där känslan när allt är över och de ettriga arenamyrorna sopar runt hårdrocksbuteljerna framför scenen:

Vad hände?

Det var inte överraskningarnas kväll, det var det inte. Å andra sidan hade ju ingen väntat sig det heller. Samtidigt kan ingen sin erotikboogie som dessa 60-åringar. Att man kan vara så potent vid pensionsåldern?

Jag har redan komplex. 

/Jocke

Det kan vara solen. Mer troligt är att jag är på förbannat bra humör just nu för att det kommer så mycket riktigt bra musik just nu. Och har faktiskt gjort ett tag. Det behövdes visserligen efter den rejält trista skivvintern. 
En massa både släppta och kommande album slåss om uppmärksamhet i mitt iTunes. En fantastisk syn bara det, I tell you. 
Och redan har man nya skivor att klara sig långt in i augusti med: 
Teenage Fanclubs nya feelgood-släpp (oavsett vad Virtanen tutar i er).
Tracey Thorn vackra vardagsrealism (oavsett vad Tobbe Lindner tutar i er).
Oskar Linnros (oavsett vad någon tutar i er. Linnros kommer givetvis ta över denna sommar fullständigt)
Band Of Horses (som bara växer och växer). 
Gaslight Anthem (som visserligen inte verkar vara lika hittig som förra men är perfekt för solig bilåkning ändå)
The National (mest bara briljant)
Imperial State Electric (där Nicke Andersson har skapat ett eget land, kan man säga)
Robyn (som åtminstone verkar jävligt lovande, på det jag hittills lyckats höra)

Ja, och så uppfyller Isaak alla möjliga och omöjliga förväntningar och gör en precis så bra konsert som Markus Larsson skriver här.

Klart man blir på bra humör.
/Jocke

Minsann. Live Nation meddelar att Candlemass firar 25 år som band (vilket framför allt påminner ett gammalt fan som jag om hur jävla gammal man är). Och firar detta genom ”ett extra långt jubileumsgig” på Debaser Medis den 18 december.

Det klassiska albumet ”Epicus Doomicus Metalicus” framförs i sin helhet för första gången med originalsångaren Johan Längqvist, skriver de också i pressmeddelandet. 

Candlemass nuvarande vokalist Robert Lowe finns även han med på scen. Doom-fest alltså.
Vad säger Messiah, tro.

/Jocke