Datumet 2 november har länge varit inringat med rödpenna och dubbla streck i min almanacka.

Då släpps Dennis Lehanes nya roman ”Moonlight mile”.

Lehane återvänder inte bara till sitt deckarpar Angela Gennaro och Patrick McKenzie. Romansviten med fem böcker om Gennaro/McKenzie – debuten och första fristående delen  ”A drink before the war” släpptes 1994 –   blev Lehanes genombrott som författare.

”Moonligth mile” är även en fortsättning på ”Gone, baby, gone” – en av Lehanes mest känsloladdade romaner som också blev framgånsgrik Hollywood-film i regi av Ben Affleck.

”Gone, baby, gone” handlade om hur den fyra år gamla flickan Amanda McCready försvann, och det desperata sökandet efter henne.

Nu är Amanda 16 år gammal – och försvunnen igen.

McKenzie och Gennaro kastas tillbaka till ett fall som tolv år tidigare höll på att knäcka dem.

Intrigen innehåller bland annat ett tusen år gammalt kors och en glad, rysk mördargangster.

”Moonlight mile” ska tydligen heta ”En mörk välsignelse”  i svensk översättning .

Men jag föredrar originaltiteln. Det är ju också namnet på en av Rolling Stones bästa ballader.

Men med tanke på inläggets rubrik – vad är årets största ”cowabunga!” då?

Den på förhand mest efterlängtade pophändelsen 2010 vid sidan av Jonathan Franzens ”Freedom”?

Aaron Sorkins och David Finchers film ”The social network”, såklart.

 

/Markus Larsson

Höstens första och största hurra är inte att Martin Scorseses tv-serie ”Boardwalk empire” har premiär på HBO i september. 

Inte heller att Dennis Lehanes nya roman ”Moonlight mile” handlar om paret Angela Gennaro och Patrick McKenzie, är döpt efter en av Rolling Stones finaste ballader och släpps i november. 

Det är Jonathan Franzen som förtjänar ett spontant glädjedopp i närmaste fontän. 

För nio år sen gav Franzen ut ”Tillrättalägganden”, en bred och storslagen familjekrönika som tål att jämföras med några av medelklassångestens allra största: Richard Yates, John Updike, Lorrie Moore och John Cheever. 

”Tillrättalägganden” fick Norman Mailer att utropa Franzen till USA:s bästa levande författare. Förutom Mailer själv, förstås. 

När resten av samtiden blir allt snabbare, när böckernas sidantal krymper till kritikernas reservationslösa jubel, när folk knappt orkar läsa färdigt ett Twitter-inlägg, gick Franzen mot strömmen. 

”Tillrättalägganden” var en överdådig och lång historia som påminde om 1800-talets episka romaner. Men den handlade om en amerikansk familj som levde här och nu. 

Och boken blev både en försäljningssuccé och kelgris bland de förnämsta kritikerna. 

Uppföljaren ”Freedom” utspelar sig i St Paul, presenterar huvudpersonerna Walter och Patty Berglund, beskrivs som en ”suburban tragedy” och är naturligtvis en tegelsten. 

Releasedatum: 31 augusti. 

Det är en röd dag i min almanacka. 

Då ska jag låsa dörren, slå av telefonen, rycka ut tv:n ur jacket, tända två ljus och fira en ensam julafton med ”Freedom” i knät. 

 

Ni kan läsa ett utdrag ur boken här.

 

/Markus Larsson

 

 

 

 

Världens bästa soullåtar?

Verkligen?

ÄR detta världens bästa soullåtar – och därför också, rent logiskt, världens bästa låtar, punkt.

Svaret är faktiskt ja.

Men se det inte som en komplett lista. En sådan skulle behöva innehålla tusentals titlar. Och jag hör redan hur Per Bjurman sitter borta i New York och sliter sitt hår över att ”Pledging my love” med Johnny Ace saknas.

Men hejda dig, Biffen. Balladen är så mycket du att ingen annan kan göra den till sin egen längre. Men visst är det en magisk hymn.

Listan är en förbandslåda som inte bara får ditt liv att låta bättre. Musiken kan även plåstra om dig när livet och kärleken och fjärrkontrollen till tv:n sviker. Vad du själv prioriterar mest av de tre tänker inte jag lägga mig i.

En reservation:

Det här är de bästa låtarna jag hittar på Spotify just nu.

Den bästa soulen är ofta obskyr och finns bara utgiven på vinyl eller utgångna cd-samlingar. Det är till exempel en smärre skandal att OV Wrights största inspelningar inte finns på Spotify.

Många undrar säkert var Aretha Franklins ”Think” tagit vägen. Eller Otis Redding.

Lugn. Jag utgår bara från att du redan har lyssnat dig less på dem.

Däremot är Arethas Drifters-cover ”Don’t play that song” given, den makalösa inledningen av det lika makalösa albumet ”Spriti in the dark”. Likaså demon ”Sweet bitter love” som, om folk frågar, jag alltid brukar nämna när jag måste ranka det vackraste jag nånsin hört.

Jag delar inte heller upp genren i svart och vitt.

I min värld är Hall & Oates, Rod Stewart, Paul Weller, Carole King, Charlie Rich, David Bowie, med flera, precis lika mycket soul som Stax Records och Motown. För att inte tala om Elvis Presley.

Jag har genom åren lagt ner tusentals timmar och kronor på att leta upp och köpa flera av låtarna på listan.

Mästerverk som Bettye Swanns ”Kiss my love goodbye” och Candi Statons Fame-inspelningar var länge svåråtkomliga rariteter.

Nu behöver ingen ens lämna tangentbordet för att hitta dem.

Jag har valt att rama in listan med Alicia Keys ”Empire State of mind (part II)” och Mavis Staples ”You are not alone”. Mest för att visa att det fortfarande skriva och spelas in soul som är precis lika bra, om inte bättre, än den som gjorde 1964.

Jag kan fortfarande inte lyssna på Mavis Staples ”You are not alone” utan att sakta bryta ihop.

Jag skulle kunna skriva åtskilliga spaltmeter om Otis Clays ”That’s how it is (when you’re in love)”, som Moneybrother gjort en cover på.

Jag kan yra i timmar om Four Tops version av ”Do what you gotta do” eller Curtis Mayfields ”Billy Jack” eller The Soul Childrens uppgivna ”I’ll be that other woman” eller mäktiga Nina Simone.

Men det är bättre att ni lyssnar själva.

Lyssna exempelvis på Little Richards stompfest ”Get down with it”. Musik blir inte hårdare. Trummisen jobbar hårdare än 4000 galärslavar.

(En parentes. ”Up the mountain” är felmärkt och framförs av Solomon Burke och inte Patty Griffin. Griffin har dock skrivit gospellåten och körar i bakgrunden.)

Jag märker att det är slagsida åt bittra och sorgliga ballader.

Det är ingen olyckshändelse.

Glad musik är till för amatörer. Proffs föredrar att gråta.

Ta hand om er.

 

/Markus ”The Crying Man” Larsson

 

Lyssna på spellistan här.

Well…

Modern amerikansk humor frodas på Youtube genom humorkollektivet Whitest Kids U’know.

I deras bästa sketch hittills är stollarna som Kids In The Hall, upphöjt till tolv.

Vad den handlar om?

Tja… nån slags saft.

Det är enklare om ni tittar själva.

 

/Markus Larsson

 

 

Iron Maiden

The final frontier

EMI

HÅRDROCK

När de spelade in sitt femtonde studioalbum återvände Iron Maiden till studion där de gjorde skivorna ”Piece of mind”, ”Powerslave” och ”Somewhere in time”, Compass Point Studios, Bahamas. 

Gruppen ramar även in titelspåret  i ett rymdtema som påminner om just ”Somewhere in time”. Singeln är förpackad som ett gammalt, färgglatt seriemagasin från 50-talet. Och videon är en science fiction-inspirerad hommage till filmer som ”Alien”, ”Stjärnornas krig” och, ja, Indiana Jones och ”Jakten på den försvunna skatten”. 

Men den här gången är rymdäventyret en metafor för en människa som gjort allt, sett allt, flugit för nära solen och nått den yttersta gränsen. 

Texten gör att ”The final frontier” känns som Maidens version av ”My way”. 

Nya albumet domineras av långa, progressiva låtar. Fem av spåren är längre än åtta minuter. 

I så fall måste ”The final frontier” räknas som ett fyra minuter långt stilbrott mot resten av plattan. 

Musiken innehåller mer 70-talsinspirerat bly än New Wave Of British Heavy Metal och diverse taktbyten. Riffen är fyllda av tung blues och Nicko McBrain övertygar i rollen som John Bonham. Tankarna går också till Deep Purples comeback, 80-talsklassikern ”Perfect strangers”. 

Bruce Dickinson tar, som vanligt, i så att läderbyxorna gör sönder med ett ”ritttssshh”. Men han har haft märkvärdigare material att jobba med förr. 

Det är inte refrängen som imponerar. Det är den enkla och effektiva tyngden.

Markus Larsson

 

Fotnot: Albumet ”The final frontier” släpps 16 augusti. 

Fotnot 2: Nej, jag vet. Jag är ingen hårdrockskribent. Men alla våra metalpennor har för närvarande semester eller är saknade i strid i Värmland nånstans. Därför rycker jag in. Men var inte oroliga, metalskallar. Snart är Jocke Persson, Marcus Grahn och Mattias Kling tillbaka med sina tunga och dieseldoftande adjektiv. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kriminalförfattaren Don Winslow från San Diego har skrivit 13 böcker.
Av dem har romanen ”The life and death of Bobby Z” redan blivit film.
”The winter of Frankie Machine”, en saltstänkt surfnoir om en pensionerad lönnmördare, har legat i startblocken för en framtida biopremiär sen 2005.
Med Michael Mann som regissör och Robert DeNiro i huvudrollen som Frankie Machine.
Ändå är informationen på Wikipedia om Don Winslow, som Janet Maslin på New York Times påpekar i en lyrisk recension av nya ”Savages”, knapphändig. Profilen hade fått plats på ett A4-ark.
Don Winslow väntar tyvärr fortfarande på att den breda publiken ska upptäcka honom. Trots att han ligger bakom mäktiga ”The power of the dog”, som fick titeln ”I hundarnas spår” när den översattes till svenska.
”The power of the dog” är för mexikanska drogkriget vad ”Gudfadern” blev för italienska maffian.
I ”Savages” återvänder Winslow till konflikten och miljöerna på gränsen mellan sydvästra USA och Mexiko.
Men om ”The power of the dog” var en episk gangstersaga är ”Savages”… nåt annat.
Winslow säger att ilska var den viktigaste drivkraften när han skrev boken. Han ville rensa systemet från sakernas tillstånd, politisk mobbning och korruption.
Vreden märks. Den märks av bara fan. I tempot och karaktärerna och tonen. Texten spöar läsaren med formuleringar som slår av tänder och käkben.
”Savages” handlar om hur två vänner, miljökämpen och filantropen Ben samt iskalle polaren Chon, skapar och säljer världens bästa marijuana. Allt borde vara frid och fröjd och awesome. Men ryktet om Bens och Chons business når The Baja Cartel, en av Mexikos största och mest hänsynslösa drogkarteller. Och de vill ha en del av kakan. En stor del.
”Savages” kommer knappast att passera obemärkt förbi. Oliver Stone har redan uttryckt intresse för att göra Hollywood-film av boken.
Bara inledningen av är så hård och genial att man undrar varför ingen gjort det förut.
Den förklarar vad som väntar och hur jävligt det kommer bli.
Första kapitlet består av två ord.
”Fuck you”.

/Markus Larsson

Skulle kunna skriva en hel krönika om låten. 

Men den sparar jag nog till på söndag. 

Och jag tänker inte trötta ut dig, käre läsare, med en massa stora ord och överdrifter som, till exempel, ”det här är den bästa låten jag hört sen vinter-OS i Sarajevo 1984”.

Men soulikonen Mavis Staples samarbete med Wilcos Jeff Tweedy, ”You are not alone” är helt makalöst. 

Balladen har inget med Michael Jacksons låt med samma namn att göra. 

Det är titelspåret från Mavis Staples kommande album som släpps i höst, och inget annat. 

Just nu, när jag sitter här på redaktionen och gapar tomt över tangentbordet, finns det inte mycket som kan mäta sig med ”You are not alone”. 

Kanske Princes cover på Joni Mitchells ”A case of you”. 

Kanske Solomon Burkes ”Fast train”. 

Kanske Sades ”By your side”. 

Kanske Alicia Keys pianoversion av Jay-Z:s ”Empire state of mind”. 

Det händer inte ofta, men så Mavis börjar sjunga – i första förbannade sekunden – så vet man att de kommande minuterna blir fantastiska. 

Man tar balladen i handen och följer den ända till slutet med stigande och lycklig förvåning. 

Vartenda ord känns livsviktiga.

”You are not alone” är ytterligare ett exempel på hur formuleringar som ser banala ut på papperet kan erbjuda den allra största tröst när de kopplas ihop med en sagolik melodi:

 

”You are not alone

Every night I stand in your place

Every tear on every face taste the same

A broken dream, a broken heart, isolated and afraid

Open up this is a raid, I’m gonna get it through to you

You are not alone”

 

Du har, precis som jag, varit där. 

Alldeles för många gånger. 

 

 ”You are not alone” finns på Spotify. 

Den som vill höra både Jeff Tweedys akustiska liveversion och Mavis Staples studioinspelning surfar enklast in  här

Plats: Psykbunkern, Park studio, Älvsjö.
När: Klockan 11.00, måndag, 14 juni, 2010.
Tilltugg: Kaffe, mackor, mineralvatten, lite caterad varmmat.
Vad: Uppspelning av Kents nya album, ”En plats i solen”, som släpps 30 juni.
Fråga: Ett nytt Kent-album?

Redan?
Förra albumet ”Röd” har knappt hunnit svalna innan Kent ger ut en snabbt inspelad uppföljare. Bandet ville få ut en ny skiva till sommaren. Men de var osäkra på om de skulle hinna.
Arbetet med ”En plats i solen” började strax efter den senaste vinterturnén. Och albumet mixades klart i tisdags.
– Vi ville ta tillvara på energin man får som band under en turné. Stämningen i studion blir mer avslappnad, musikaliskt mer samspelt och ”loose”, säger Jocke Berg.
Beatles-tempot är ett trendbrott för Kent. Vanligtvis brukar varenda skiva föregås av långa förberedelser och noggranna marknadsplaner som bygger stora förväntningar. Men det är samtidigt helt i linje med tidsandan.
Nya plattor är annonser för kommande turnéer, och inte tvärtom. Framförallt för stora och etablerade artister. Kent startar sin nästa turné på Peace & Love-festivalen i Borlänge 1 juli, en dag efter att skivan släpps.
– Vi ville bara kasta ut materialet snabbt, och inte sätta upp det på piedestal. Och utan att få några nervösa sammanbrott över kvalitén.
Jocke Berg tystnar och fortsätter:
– Men det är klart, sista deadlineveckan får man ju panik ändå.
Berg säger också att studion är den ultimata platsen att lyssna på musiken. Det är så här det egentligen ska låta. Ljudet och produktionen saknar de begränsningar som finns i billigare stereoapparater eller hårt komprimerade mp3-filer.
En liten skara journalister får därefter lyssna på ”En plats i solen” två gånger.
Och det lät ungefär så här:

1. ”Glasäpplen”
Synthpop med mjuka, akustiska gitarrer och discostråkar. Vissa ljud verkar vara en sorts passning till ”Musik non stop”. I texten nämns låttiteln ”Taillights fade”, Buffalo Toms fantastiska singel från 1992.

2. ”Ismael”
Så mycket synth att det nästan känns new romance. Mer A-Ha än Depeche Mode. Ismael syftar primärt på en karaktär i Klas Östergrens roman med samma namn, som gavs ut tre år före genombrottet med ”Gentlemen”, 1980. Ismael är också Stina Ekblads obehagliga gestalt i Bergmans ”Fanny och Alexander”. Eller, som Jocke Berg själv säger, ”ett fint namn”.

3. ”Skisser för sommaren”
Tankarna går till 2000-talets U2. Ett stort och arenarockigt ”la-la-la” följs i refrängen upp med ett avmätt ”Åh, säg det igen…”.

4. ”Ärlighet respekt kärlek”
Melodin påminner ibland om en gammal Neil Young-ballad från ”After the goldrush”. Kören i refrängen får låten att likna en psalm som borde passa både festivaler och kyrkor.

5. ”Varje gång du möter min blick”
Mycket på plattan är midtempo. Det här är inget undantag. Saktmodig och grå Kent-rock. Textraden ”ett fullständigt normalt tillstånd där allt är trasigt” står i bjärt kontrast till skivans vykortsomslag.

6. ”Ensam lång väg hem”
Sången är så lågt mixad att Jocke Bergs röst blir ett intsrument i sig. Den är inbäddad mellan akustiska gitarrer och elektroniska rytmer. Texten om uppgivenhet och högervind och solidaritet gör att ”Ensam lång väg hem” känns som en syskonlåt till ”Vals för Satan (din vän pessimisten)” från ”Röd”. Eller som om Kent spelat in en egen version av Bruce Springsteens ”Long walk home”.

7. ”Team building”
I början känns det som om man lyssnar på Jocke Berg genom en gammal transistorradio. Sen blir det ännu en stabil bilrocklåt med hög komfort och gott om benutrymme.

8. ”Gamla Ullevi”
Afrikanska trummor piskar upp sambastämning bakom en refräng som är 100 procent synth.

9. ”Minimalen”
Synthådran pulserar fortfarande. Det mest uppseendeväackande med låten är att Jocke Berg sjunger om sig själv i tredje person. Precis som, exempelvis, Jerry Lee Lewis och Jay-Z före honom.

10. ”Passagerare”
Långsam ballad. En vardagsdialog mellan två människor som verkar ha svårt att kommunicera med varandra. Det hörs knappt att det är Rebecka Törnqvist som frågar vad Jocke Berg egentligen menar. Albumet avslutas med en fråga:
Vad är min tystnad värd?

Många har mejlat och undrat vem som egentligen är världens bästa skinnplågare.

Jag rankar naturligtvis Animal i Mupparna högre än Neil Peart.

Men frågan är om inte den här tjommen tar priset. En levande väderkvarn som har en väldigt, väldigt, väldigt roligt dag på jobbet. Enjoy, rocklovers.

 

Mauro Scocco
Adrenalin
Universal
POP

Av nån anledning väljer mitt Itunes att sortera in ”En ensam man” efter Mauro Scoccos nya singel ”Adrenalin”.
”En ensam man” släpptes på albumet ”Tillbaks till världen”, 1999. Och precis som då, när jag hörde låten för allra första gången, måste jag sitta still i drygt sex minuter och stirra ut i tomma intet. Och när den är klar måste jag lyssna en gång till.
Det är en makalös soulballad om kärlek som smulades sönder och försvann.
”Vem kan säga nu vad jag kunde ha blivit” blir, när den framförs av en gospelkör, en av de sorgligaste textraderna jag hört.
I Sverige är Mauro Scocco i princip ensam om att skriva ballader som ”En ensam man”.
Det är en låt som sanna scoccologer ständigt väntar på eller letar efter. Mauro Scocco brukar släppa dem med ojämna mellanrum och oftast gömma undan dem som albumspår.
Allihop känns som en fortsättning på Ratatas ”Jackie” eller ”Försent”. Om tiden som gått och vad som hände sen.
”Adrenalin” har inget med den sidan av Scoccos karriär att göra. Han beskriver själv låten som en sommarsingel. Han säger också att han hör Pet Shop Boys och Chris Isaak i arrangemanget.
”Adrenalin” är nästan mer synthpop än ett ungt Ratata. Och singeln påminner framför allt om Lustans Lakejer.
Mauro Scocco sjunger bland annat om att krascha och äta tapas i Barcelona, staden dit den urbana och svenska och väletablerade medelklassen ständigt reser för att uppleva lite trygg dekadens.
Jämfört med Scoccos höjdpunkter är låten en simpel bagatell. Och Oskar Linnros har redan gjort årets sommarsingel med ”Från och med du”.
Men samtidigt kommer ”Adrenalin” givetvis att låta bättre än de flesta av alla andra sommarplågor som tänker förolämpa mänskligheten i juni, juli och augusti.
Och den gav mig en ursäkt att skriva om den kanske bästa svenska balladen i modern tid.
Markus Larsson

Fotnot: ”Adrenalin” släpptes på Itunes i dag.