Går på mjölk. Foto: AP

Det vore lögn att påstå att tv-serien ”A-Team” var en barndomsfavorit. Jag såg den inte förrän TV3 i slutet av 80-talet öppnade mina ögon för pärlor som ”Remington Steele”, ”Par i hjärter” och diverse andra drömfabriksskapelser som statstelevisionen hade förnekat mig. Men ”A-Team” riktade sig sannerligen till en barnpublik. Det spelade ingen roll hur många kulsprutesalvor och fläskiga explosioner som avverkades i varje avsnitt – det var aldrig någon karaktär som dog. Skurkarna fick lite smörj och hamnade i finkan. Det var allt. Seriens hårdaste hårding, B.A. Baracus (Mr. T), gav alla onda ögat men var en snäll nallebjörn som lekte med barn, drack mjölk och var rädd för att flyga.

När nu filmversionen kommer rasar Mr. T. På hans tid var det aldrig någon som dog och det var inget sex, något han tycker att den nya filmen är full av. Jag måste ha missat de scenerna när jag såg filmen häromdagen. För mig var det en kul (om än väldigt datoranimerad) klackspark. Dessutom med elvaårsgräns, vilket lär locka en ny generation ungar att bekanta sig med det här rövargänget. 

Filmen har svensk premiär på fredag. Håll utkik efter Jens Petersons recension i Nöjesbladet.

Fantastiskt fina SVT-bloggen PSL skriver att Jacob Frössén ska göra en dokumentär om Henric de la Cour, sångare i Yvonne och senare Strip Music.

Jacob Frössén har tidigare gjort den underbara men hjärtslitande dokumentären om Olle Ljungström. Han är också ena halvan av Skriet, en grupp han har tillsammans med Pascal-sångaren Isak Sundström.

Frössén säger att han blev intresserad av de la Cour som scenpersonlighet, men filmen kommer också skildra livet bakom popstjärnefasaden och den sjukdom han haft sedan barnsben – cystisk fibros. Frössén har redan filmat i ett år – både konserter och intervjuer.

På frågan om han ser några likheter mellan Olle Ljungström och Henric de la Cour som personer svarar Jacob Frössén:

– Inte mer än det uppenbara. Men den stora skillnaden är att man kan bestämma en tid med Henric en vecka framåt och han dyker upp.

Filmen ska förhoppningsvis vara klar sent 2011.

I din dvd tidigast på onsdag, 9/6

Och bilen går bra?

Balkongen är inredd, trivselvikten nådd, relationen med föräldrarna harmonisk och i morse blev du alldeles varm och gosig inombords när en bebis i barnvagn log mot dig på bussen?

Bra.

Då behöver du bli påmind om att människan är en feg, sadistisk egoist som sparkar nedåt och tar varje chans att förnedra de som visar minsta tecken på svaghet. Och den som gör det bäst är Michael Haneke, mannen som gav oss mysrysaren ”Funny games”, ångestkalaset ”Pianisten” och panikfesten ”Dolt hot”.

Guldpalmenvinnaren ”Det vita bandet” släpps på dvd på onsdag. Efter 2,5 timmar i dess sällskap behöver man inte längre undra hur i hela fridens namn de där ismerna kan få grogrund (tänk fascism och nazism snarare än kubism). Garanterat onsdagsmys!

Han é kewl, han Haneke. Så här sprudlande glad var Michael Haneke när han förärades Guldpalmen och ett rött (!) band i Cannes. Foto: AP

Tillbringar helgen med Snobben. De animerade filmerna från 1960-talet släpptes på en ny dvd i veckan.

Det var just på 60-talet som Snobben blev stor i Sverige. Var en del av samma anda som popmusiken, filmerna, det politiska medvetandet.

I Sverige bildades en fanclub för Charles M Schultz tecknade figurer 1967. En av de ledande i Snoopy fan club var en då 18-årig Ulf Lundell. Han satt till och med i styrelsen, som festansvarig.

67, 67.

Snobben för oss som var unga då var ungefär som Simpsons blivit de senaste årtiondena.

John Locke transformeras till åtta stycken enbenta getter dömda att för evigt beta på Lost-öns gröna ängar? Präktiga Jack Shepard fiser sig tillbaka till neanderthalartiden? Och Benjamin Linus bygger bostadsrätt i J.J. Abrams öra?

Nej, jag vet ännu inte hur LOST-mysteriet slutade. Och jag vill inte veta heller. Inte ännu. Om jag så ska vara den sista människan på jorden som inte har sett det där slutet så tänker jag förhala det in i det sista.
   Till den där sabla dvd-boxen kommer i höst. Då ska jag i lugn och ro ha mitt frosseri i hela sista säsongen. Kanske är jag bara enfaldig som drar ut på väntan, men framförallt handlar det om att jag egentligen inte vill att det ska ta slut. För jag kommer sitta där och tänka – var det här allt? Jag vill leva kvar i mitt Lost-mysterium. Gardera mig från besvikelse. Gömma mig från förklaringar som kommer upplevas som ett svek.  Som när Bobby kom ut ur Dallas-duschen. Och ärligt talat, hur många slut har egentligen gett dig 100 % tillfredsställelse? Självklart finns det gott om värdiga upplösningar i filmvärlden, men riktigt mästerliga? För det ligger ju lite i sakens natur att inte bli helt nöjd. Om något är riktigt bra, inte vill man väl att det ska nå sin ände?

Men så finns ju sådana regissören som David Fincher. En av dem som genom filmhistorien erbjudit slutscener som inte gör dig vare sig nöjd eller missnöjd, utan bara…stum. Av beundran.

Fight Club – ”You met me in a very strange time of my life” – och det moderna samhället som faller samman till tonerna av Pixies.
Se7en – smärtan i Brad Pitts ögon som tillslut ger efter för den sista dödsynden och trycker av.
Alien 3 – Sergeant Ripley som kastar sig ner i den glödande lavan.

Gåshud. Gåshud. Gåshud. Och plötsligt vet du att just det här var Det Enda Tänkbara Slutet.

Ska bli spännande att se hur Fincher designar upplösningen i den amerikanska filmatiseringen av Millenium-triologin som börjar spelas in i höst. Där har han ju onekligen en utmaning.

Och om det sent omsider blir några armknotter vid leveransen av LOST-boxen återstår att se när löven väl börjar falla. Om jag då vågar sticka hål på min LOST-bubbla, vill säga.

Jag läste ”Räddaren i nöden” för första gången för ett par veckor sen och det är konstigt hur det kan bli. För när jag senare gick på Noah Baumbachs nya, ”Greenberg”, var det självfallet omöjligt att inte tänka på Salingers ikoniske yngling Holden Caulfield.

I Roger Greenberg bor, som de flesta filmkritiker redan noterat, samma narcissism. Hela världen är en fiende. Holden Caulfield tar sitt sammanbrott under romanens tvåhundra sidor, Greenberg har precis kommit ut från hispan när filmen börjar. Skillnaden är att Holden är tonåring, Greenberg fyrtionånting.

Ben Stillers (utmärkt uttolkare av deprimerad, ensam snubbe med vredesutbrott) karaktär hade inte fungerat när Salinger gjorde rabalder med ”Räddaren i nöden” på femtiotalet. I vuxen ålder skulle Holden Caulfield då möjligen promenerat ner i samma äktenskapliga återvändsgränd som Frank Wheeler i ”Revolutionary Road”.

Med Greenberg har Holden blivit gammal. En singel med ena benet i medelåldern som – och det är förstås en träffande tidsmarkör – vägrar inse att han inte är 20 längre. Rockstjärnedrömmen är sedan länge död, hans kreativa ådra ägnas åt bittra brev till Starbucks. Och hans räddare i nöden –  en ung kvinna spelad med nästan onaturlig naturlighet av Greta Gerwig – trampar han på.

Det märkliga med allt detta är att precis som många ungdomsgenerationer identifierat sig med Holden Caulfields utanförskap – så identifierar jag mig med Greenberg. Inte så att jag känner mig överdrivet elak eller självupptagen. Men nu när västerlänningen är helt privatiserad, när vi kan välja vad vi vill, så är ju risken överhängande att man inte väljer alls. Greenberg är så fri att han är alldeles ensam, han ringer gamla flickvänner och är noga med att påpeka att han minsann inte gör nånting överhuvudtaget.

Och jag kan känna igen rädslan för att skjuta upp viktiga beslut, för att slå vakt om en imaginär frihet. För att inte vårda relationen till sina vänner tillräckligt. För att bli passiv, snarare än att fånga den så kallade dagen. För att en dag vakna upp som Greenberg, fyrtionånting, och undra vad fan som hände. Den moderne mannens ynkedom.

Man kanske inte ska tala illa om de döda. Men ser ni ”Apocalypse now redux” på SVT på lördag kan ni byta kanal när Martin Sheen når den franska kolonin. Ja, då slipper ni den övertydliga finalen där den nyligen bortgångne Dennis Hopper spelar nedbruten hippie intill Marlon Brandos kajalmålade seriefigur.

Dennis Hopper var ju till och med bättre som stryktipsare i ”Entourage”.

Hoppsan, där höll det på att bli fel igen…

Satt och skrev om någon film som ska gå på Canal+ och det höll reflexmässigt på att bli att ”den har bra skådisar”.

Det heter inte skådisar. Det heter skådespelare.

Flashback till slutet av januari. Framåt småtimmarna. Efterfesten till Guldbaggegalan. Operabaren. Fullsmockat med filmkändisar. En av våra mest kända skådespelare har somnat i ett hörn. Sitter och småpratar med Claes Ljungmark, som firar sin välförtjänta Guldbagge för ”Det enda rationella” ihop med flickvännen.

Är sedan på väg hem när Jan Göransson – Svenska Filminstitutets presschef och allmänna mysgubbe # 1 – hugger tag i mig och trycker ned mig vid ett annat bord, mellan Arja Saijonmaa och Harriet Andersson.

Den sistnämnda har jag aldrig träffat förr, så jag tar artigt i hand. Hinner inte säga något förrän hon säger:

– Andersson jag också. Harriet. Skådespelerska.

– Jo, jag vet… börjar jag, känner mig väldigt stolt inombords för att hon faktiskt verkar veta vem jag är, men blir omedelbart avbruten i de tankarna:

– Jo, jag sa SKÅDESPELERSKA!

– Jo, jag vet…

– Du brukar skriva skådis. Det låter som kändis. Det är förminskande, tycker jag.

Försöker mig sedan på en rörig förklaring att ibland måste en kortrecension av en film ha en viss längd och då är skådis ett kortare ord än skådespelerska, men inser samtidigt att det är något som nog aldrig håller i en rättegång. Det gör det inte heller. Juryn Harriet Andersson avfärdar det direkt:

– Det är en förklaring jag kan förstå, men aldrig acceptera.

Sedan hade vi ett riktigt trevligt samtal.

Och eftersom jag skriver små kortrecensioner av filmer till tv-tidningen i stort sett varje dag, tänker jag på Harriet Andersson ungefär lika ofta. Hon sitter på min axel, med en pekpinne i handen…

Att hon är en av landets genom tiderna bästa skådespelerskor visste ni förstås redan.

Om inte, börja med att se ”Sommaren med Monika” från 1953. Det var den filmen som gav en ung Woody Allen kåtslag.

Sedan finns det 70-80 filmer till att se. Läs sedan Jan Lumholdts förträffliga biografi där hon frispråkigt berättar om både filmerna och sig själv privat.

Ett semestertips om det blir regnigt eller om ni inte har kommit på vad ni ska göra den här sommaren…

Melodin ”Women of Ireland” gjorde en fin comeback i nya ”Robin Hood”.

Den hörs i bakgrunden när Russell Crowe och Cate Blanchett dansar med varandra i natten, när rollfigurerna börjar tända på varandra.

En av de finaste inspelningarna har Sinead O´Connor gjort. På en skiva som heter ”Ain´t nuthin´but a she thing”. Man kan lyssna på den på YouTube.

Man blev ju så rosenrasande förbannad över att Israel ännu en gång tog till övervåld, när de likt pirater attackerade, bordade och mördade folk med fredliga avsikter på båtarna i Ship to Gaza-konvojen.

I ärlighetens namn blev man dock inte särskilt överraskad. Övervåld har liksom blivit Israels affärsidé när man slår tillbaka mot sådant de upplever som hotfullt.

Och hotfullt… det kan vara vad som helst.

En citronodling. Eller en olivodling.

Två filmer från de senaste åren handlar om just detta. Fattiga och fredliga palestinier som sköter sina odlingar på Västbanken som med nöd och näppe ger dem tillräckligt för att överleva, drabbas av hur det Israel som kallar sig demokratiskt tolkar det begreppet på ett vedervärdigt godtyckligt sätt.

Både ”Citronlunden” och ”Granatäpplen och myrra” finns på dvd. Starka och omskakande filmer. Den första har dessutom verklighetsbakgrund.