Många sjunger om dagens namnsdagskvinna, från tidlösa mästerverk som Bob Dylans ”Visions of Johanna” till irriterande käckheter som ”Kan du vissla, Johanna?”.

Iggy Pop har sin Johanna och Ebba Forsberg gör en fin leonard Cohen-tolkning i ”Johanna från Orleans”. Sven-Ingvars sjunger om ”Min vän Johanna” och i musikalen Sweeney Todd finns pampiga balladen Johanna.

Vi har också Eddy Grants anti-apartheid ”Gimme hope Joanna”.

Och även den evigt gröna ”Joanna”. Till exempel i den här versionen:

Skulle kunna skriva en hel krönika om låten. 

Men den sparar jag nog till på söndag. 

Och jag tänker inte trötta ut dig, käre läsare, med en massa stora ord och överdrifter som, till exempel, ”det här är den bästa låten jag hört sen vinter-OS i Sarajevo 1984”.

Men soulikonen Mavis Staples samarbete med Wilcos Jeff Tweedy, ”You are not alone” är helt makalöst. 

Balladen har inget med Michael Jacksons låt med samma namn att göra. 

Det är titelspåret från Mavis Staples kommande album som släpps i höst, och inget annat. 

Just nu, när jag sitter här på redaktionen och gapar tomt över tangentbordet, finns det inte mycket som kan mäta sig med ”You are not alone”. 

Kanske Princes cover på Joni Mitchells ”A case of you”. 

Kanske Solomon Burkes ”Fast train”. 

Kanske Sades ”By your side”. 

Kanske Alicia Keys pianoversion av Jay-Z:s ”Empire state of mind”. 

Det händer inte ofta, men så Mavis börjar sjunga – i första förbannade sekunden – så vet man att de kommande minuterna blir fantastiska. 

Man tar balladen i handen och följer den ända till slutet med stigande och lycklig förvåning. 

Vartenda ord känns livsviktiga.

”You are not alone” är ytterligare ett exempel på hur formuleringar som ser banala ut på papperet kan erbjuda den allra största tröst när de kopplas ihop med en sagolik melodi:

”You are not alone

Every night I stand in your place

Every tear on every face taste the same

A broken dream, a broken heart, isolated and afraid

Open up this is a raid, I’m gonna get it through to you

You are not alone”

Du har, precis som jag, varit där. 

Alldeles för många gånger. 

 ”You are not alone” finns på Spotify. 

Den som vill höra både Jeff Tweedys akustiska liveversion och Mavis Staples studioinspelning surfar enklast in  här

Den här veckan inleds det som kallas Fruntimmersveckan och består av sex kvinnliga namnsdagar.

Det brukar ätas tårtor.

Men vi nöjeslystna kan väl uppmärksamma de olika kvinnorna genom att spela sånger istället.

I dag är det Sara.

Finns tre finfina kandidater som gjort låtar om Sara eller Sarah:

• Mauro Scocco

• Bob Dylan

• Fleetwood Mac

Jakten på sommarens bästa playlist är avgjord. Åtminstone i min värld. Om man kan vara kär i en playlist så är jag nog det i den här.

Särskilt glad blev jag över att få återupptäcka Eurythmics finaste låt – ”Never gonna cry again”. Annie Lennox är sinnessjukt vacker och spelar rockinstrumentet tvärflöjt.

Tack, Deportees-Anders. 

FOTO: CAROLINA BYRMO. 

LINKÖPING. 

Hollywood hit. Thorskog Slott och London dit. Bäst att skaffa sig en dateline till bloggen innan man lämnar Linköping!

För det var ju turnépremiär för den store Winnerbäck här i går. Gillar karln, och det var en trevlig kväll i går. Inte magisk men en premiär som lovar mycket inför resten av turnén. 

En tanke för lång att traggla i dagens papperstidning är det här med hans monumentala succé. Att Winnerbäck, tillsammans med Lundell, Gyllene Tider och några andra sommarinstitutioner, numera är en del av ”En svensk klassiker” är inte så märkligt sett till musiken. Sångarens medelklassmysiga musik är öppen för alla. 

Det är däremot svårare att få ihop hans gigantiska vemod med bekymmerslösa melonpicknickar och de sprudlande glada vinfesterna i gräset, de där scenerna man möts av på Winnerbäck-gig som det i går. Det konsekventa mörker som vilar över både Lasse som person och hans texter är ju mer än en släng av det skandinaviska vemodet. Det som i de tillfällen Lasse faktiskt pratar om det offentligt skär djupt i hjärtat till och med hos de mest utpräglade dysterkvistarna. Ja, såna som jag. Men kanske är det lättare att höra någon annan sjunga om de där vardagssvarta känslorna än att tvingas känna dem själv.

Jo, jag vet allt det där med att man kan lyssna på deppig musik eller texter utan att vara deprimerad. Det har funkat för mig i 20 år. Men sen ser jag mig kanske också lite mer mollstämd än gemene Winnerbäck-fan. 

Å andra sidan. Med spelningar som i går, med en uppenbart glad Lasse, blir mysteriet åtminstone mindre. Winnerbäcks ödmjukhet och värme från scenen är större än hela hans tunga ångestaura.   

/Jocke

Gary Lightbody från Snow Patrol och R.E.M-gitarristen Peter Buck har ett band ihop. 

Nämen vad kul, säger ni. Kul och kul, säger jag. 

Tired Pony gör ju ingen överdrivet upplyftande pop utan sån där lågmält finstämd som jag aldrig tycks få nog av. För det här är riktigt bra. Första bekantskapen skedde på landsväg genom ett ensligt Dalarna. Precis i skymningen. Ensam på väg mot Dalhalla. Med alla glada kollegor som var kvar i Borlänge i backspegeln. Och i går avslutade jag kvällen med att lyssna på plattans bästa låt ”Hold in the arms of your words” på repeat. I ett par timmar. Ensam i mörkret. För det är ju så skiten låter bäst. 

Fullt normalt? Jag vill gärna tro det, men till och med jag inser ju när saker är fullständigt åt helvete.

Ni kan väl åtminstone ljuga och säga att ni brukar göra samma sak ibland … 

Superpop. I Tired Pony medverkar förutom Lightbody och Buck också bland andra Iain Archer, Belle & Sebastian-trummisen Richard Colburn och Scott McCaughey. Dessutom gästar M Ward, Tom Smith och Zooey Deschanel.

Här har ni en bra teaser på albumet som släpps på måndag.

/Jocke

Upptäckte lite sent att Biffy Clyros gig överlappade Them Crooked Vultures spelning. Så det blev tyvärr svårt att recensera skottarna. Nu gör inte det så mycket eftersom vi gjorde just det när bandet spelade på Bandit Awards på Tyrol i januari. Då gav jag Biffy fyra plus för det kort men kränfulla giget (hittar tyvärr ingen länk nu). Det blir inget betyg den här gången men efter att ha sett nästan hela giget tänkte jahg ändå skriva några rader här på bloggen. Mest för att jag gillar de här rackarna. 

Jag hinner tänka att det är tur att vi inte ska recensera. Inledningen låter ofokuserad, Simon Neils röst spricker för lätt och för ofta och det mesta av publiken har flytt till Robyns Sverigepremiär. 

Men allt vänder snabbt och oväntat. Neil vaknar till, putsar rösten och trion (i kväll förstärkt med ytterligare en gitarrist) har plötsligt precis den energi som både fascinerade och imponerade på Tyrol i vintras. Den som är deras stora styrka. Ja, och givetvis Neils unika scenpersonlighet. Mitt emellan bredbent hårdrocksgitarrist och Ola Salos queerness. 

Med senaste albumet som största gruva har Biffy Clyro en fin samling hårt melodiösa rocklåtar. I kväll är ”Many of horror” bäst, men ”The captain”, ”Mountains” och ”God & satan” kunde lika gärna ha varit det. Om jag hade varit på det humöret. 

Ser faktiskt redan fram emot nästa gång man kan se dessa skottar. 

Så här kan man också uppträda, lätt böjd ståendes på en högtalare. Det blir mycket roligare så.

/Jocke

Från hotellfönstret hör jag Kent inleda sin turné med ”Utan dina andetag”. Herregud. Och jag sitter och skriver …

/Jocke

Man måste ju älska krocken mellan amerikanska rockstjärnor och svensk konferensrumsvardag. För amerikanska rockstjärnor är ju amerikanska rockstjärnor oavsett om de står i en mörk backstagebar eller på ett korrekt Folkets Hus-rum där det mest av allt hålls, ja typ styrelsemöten. 

Nyligen höll grungepionjärerna Alice In Chains presskonferens i precis ett sånt där stelt konferensrum i Borlänge. Och några minuter efter att gitarristen Jerry Cantrell bland annat berättat om glädjen i att vara del av en unik del av rockhistorien tänder han en cigarett. Som det vore det självklaraste i världen. 

Och det är det ju. Hur ska han kunna veta att man typ knappt får röka utomhus i Sverige längre. Och att det säkert när som helst kan gå något märkligt larm som ska avslöja fulrökare. 

Väldigt komiskt, och kanske inget vi berättar för Borlänges Folkets Hus-föreståndare. 

/Jocke

Solen skiner. Folk är glada. Och dansar, givetvis.

Det var onekligen helt rätt sommarstämning i Borlänge för ett tag sen för Helt Off. Inte desto sämre med fantastiska ”Bara för jag smögar”.

Det här inlägget är ju inte minst till för att göra min käre kollega Strömberg avundsjuk. Men bra var det. Tio minuter senare klev dessutom Timbuk upp på scen.