Jag testade Sonys framtid idag och jag är bekymrad. I en artikel i Wired nyligen framgick det hur avgörande 3D kommer att bli för Sony framöver. De är fullt övertygade om att vi mycket snart ska sitta i tv-soffan med fula glasögon.

Jag spelade racingspelet ”Motorstorm: Pacific rift” i 3D på en Sony-skärm för 35000 spänn. Jag hade på mig ”aktiva” glasögon, enligt Sony mycket vassare än dem man exempelvis ser ”Avatar” med på biograferna. Och spel ska ju enligt Playstation-bossen Ray Maguire vara mycket bättre lämpat för 3D-upplevelser än vad film är.

Problemet är inte att det inte fungerar. Tvärtom, ”Motorstorm: Pacific rift” i 3D demonstrerade, enligt mina lekmannamässiga kunskaper, tekniken på ett utmärkt vis.

Problemet är att upplevelsen inte blir roligare, mer engagerande eller bättre med glasögonen på. ”Motorstorm: Pacific rift” är samma grej med eller utan 3D. Förutom att jag blev lite illamående, men det är nog en vanesak.

Dessutom har rätt få råd att köpa dessa tv-apparater för 35000 kronor, vilket kommer att vara ett problem för Sony i flera år. Men även om priset sjunker är jag inte så säker på att 3D blir det standardformat de hoppas på.

Popdrottningen Carola är äntligen tillbaka! Efter en lång timeout har jag träffat Carola två gånger den här veckan… Hon är som vanligt. Superbronzad och superstylad. Fansen slåss om hennes uppmärksamhet.  – Det går bra nu, sa Carola till mig igår. 
Kunde inte ha sagt det bättre själv. 

/Helena 

Start för SVT:s novellfilmssatsning i går, med vinnarfilmen ”Höstmannen”.

Åtta filmer. Flera riktigt bra, några man kan ha och mista.

SVT:s och Svenska Filminstitutets satsning på att hitta nya talanger har funnits sedan 2001. Årets halvtimmeslånga filmer visas på tisdagskvällar i SVT under hela sommaren. Här är betyg på årets omgång:

++++

”Kaffe i Gdansk” (visas 29 juni). Ung sjöman (Ludwig Palmell, från ”Miss Kicki”) sexdebuterar i en polsk hamn 1968. Sedan lotsas han till båten av kvinnans bror, som råkar vara en ung Lech Walesa. Rörande historia som på ett snyggt sätt placerats mitt i verkliga politiska händelser. Per-Anders Rings film är min favorit!

”I rymden finns inga känslor” (13 juli). Bill Skarsgård är strålande som ung kille med Aspergers syndrom, som försöker hitta ny flickvän till sin bror. Roligt, gripande, överraskande.

”Good girl” (27 juli). Kvinnlig arbetsnarkoman överraskas av inbrottstjuv på jobbet och tvingas kämpa för sitt liv. Originell humor och action som visar att Marlene Högmark (huvudroll, manus, regi) är ett namn att hålla ögonen på.

+++

”Höstmannen”. Två män i de norra gränstrakterna mellan Sverige och Finland letar efter sina egna känslor och en kopp gott kaffe. Kärv humor i samma anda som en Kaurismäki-film.

”Att bli med barn” (22 juni). Dramakomedi där Lisa Henni (från ”Snabba cash”) är lysande som den unga kvinnan som kämpar för att få pojkvännens stökiga dotters kärlek.

”Meteoren” (6 juli). En kärlekshistoria med utomjordiska förhinder. En bagatell, men Marie Robertson lyser starkt i huvudrollen.

++

”Yoghurt” (15 juni). En yoghurt-tillverkare har samlat en fokusgrupp inför lanseringen av en ny produkt. Några kul poänger, men allra mest pratar folk förbi varandra på ett rätt tjatigt sätt.

”Fired” (20 juli). Bra skådespelare med Lotta Tejle i spetsen räddar bara delvis en föga intressant komisk intrig i bankmiljö.

Fult

”Fotbollsfruar i Afrika”, SVT. Tonen i serien om dessa brittiska WAG:s på besök i fattigdomens Sydafrika är onödigt taskig.

Snyggt

”Det kungliga slottet”, SVT. En snygg dokumentär om slottet – där man till sist slås av att byggnaden är rätt ful.

/Jan-Olov Andersson

Filip & Fredrik gör mig alltid glad. Bara dom kan komma på tanken att föra samman Marilyn Manson med Christer Ulfbåge för att se vad som händer. Men allra roligast är det när våra redigerare letar fram gamla Aftonbladet-bilder på duon. På bilden ovan, till exempel, måste Robyn ha trott att det var Klasse Möllberg som gjorde intervjun.

Just nu är Filip & Fredrik aktuella med en exklusiv podcast för Nöjesbladet. Den hittar du här.

Går på mjölk. Foto: AP

Det vore lögn att påstå att tv-serien ”A-Team” var en barndomsfavorit. Jag såg den inte förrän TV3 i slutet av 80-talet öppnade mina ögon för pärlor som ”Remington Steele”, ”Par i hjärter” och diverse andra drömfabriksskapelser som statstelevisionen hade förnekat mig. Men ”A-Team” riktade sig sannerligen till en barnpublik. Det spelade ingen roll hur många kulsprutesalvor och fläskiga explosioner som avverkades i varje avsnitt – det var aldrig någon karaktär som dog. Skurkarna fick lite smörj och hamnade i finkan. Det var allt. Seriens hårdaste hårding, B.A. Baracus (Mr. T), gav alla onda ögat men var en snäll nallebjörn som lekte med barn, drack mjölk och var rädd för att flyga.

När nu filmversionen kommer rasar Mr. T. På hans tid var det aldrig någon som dog och det var inget sex, något han tycker att den nya filmen är full av. Jag måste ha missat de scenerna när jag såg filmen häromdagen. För mig var det en kul (om än väldigt datoranimerad) klackspark. Dessutom med elvaårsgräns, vilket lär locka en ny generation ungar att bekanta sig med det här rövargänget. 

Filmen har svensk premiär på fredag. Håll utkik efter Jens Petersons recension i Nöjesbladet.

Sveriges nationaldag har bara varit en helgdag i sex år.

Det märks. Det blev inte mycket till folkfest när SVT och TV 4 försökte piska upp lite nationaldagsyra.

Har man sprungit mellan raketer skjutna från fönstren i New Yorks Chinatown på USA:s nationaldag 4 juli. Eller skålat med ”Fleksnes” på franska rivieran under Norges nationaldag 17 maj. Då känns det lite tafatt, när vi svenskar nu har påtvingats 6 juni lite mer påtagligt än tidigare. Ledigt från jobbet. Städernas bussar förses med gulblå flaggor. Och… sedan är det väl inte så mycket mer.

Tv-firandet är därefter.

SVT:s var väldigt politiskt korrekt. Programledare, sidekick och gästande tv-kock med invandrarbakgrund. Fast det fanns en tanke om svenskt/utländskt med alltihop. Ett lagom ironiskt roligt välkomsttal till de nya svenskarna av Fredrik Lindström. Och vi fick faktiskt veta varför vi firar nationaldagen.

Så mycket till folkfest kändes det väl inte som, där i Slottsskogen i Göteborg. Fast det var en rätt skönt avspänd stämning. Popmusiken och Göteborgs symfoniker kompletterade varandra bra. Artisten Jason ”Timbuktu” Diakité tittade lite nervöst ofta i manuskorten, men var avspänd i samtalen och har en vinnande utstrålning.

TV 4 hade två superproffs – Martin Timell och Kattis Ahlström – som programledare. Inte oväntat hittade de precis lagom ickeofficiös ton, nu när det var kunglig tillställning och allt från Skansen.

Carola sjöng en känslosvallande kärleksballad till Victoria & Daniel, som såg väldigt belåtna ut. Kungen blev lite personlig när han kom in på det stundande bröllopet. Annars var hans tal oväntat mycket floskler om att det doftar hägg, syrén och liljekonvaljer och så en tam omvärldsanalys.

Så mycket folkfest, det var det ju inte. Helikopterbilder visade hur lite folk det var på plats, så det kändes som ett avslaget ”Allsång på Skansen”.

I kväll ser jag Maria Bonnevie i norska dramaserien ”Harry och Charles”, i SVT.

(Glädje)

”Jamies Amerika” i Kanal 5. Mycket underhållande att följa den punkige tv-kocken genom USA.

(Sorg)

En av alla tiders bästa producenter av sport-tv gick bort i går, 75 år gammal, R.I.P. Georgios Karageorgiou!

/Jan-Olov Andersson

Det är en sjukdom. Gala-TBC. Kan. Inte. Låta. Bli.

Ge mig en amerikansk prisutdelning på riktigt obekväm sändningstid och jag är där. I natt pågick MTV Movie Awards – filmgalan där allt med Twilight-koppling vinner. Galan som försöker vara lite frän. Nå kidsen.

Priserna gick till:

Best female performance: Kristen Stewart.

Best breakout star: Anna Kendrick i ”Up in the air”.

Best scared as shit-performance: Amanda Seyfried i ”Jennifer’s body”.

Best kiss: Kristen Stewart och Robert Pattinson.

Hederspris: Sandra Bullock.

Best WTF moment: Ken Yeong i The Hangover.

Best villain: Tom Felton i Harry Potter.

Biggest bad ass-star: Rain i Ninja Assassin.

Best male performance: Robert Pattinson.

Best comedic performance: Zack Galfiniakis i The Hangover.

Best fight: Beyoncé Knowles vs Ali Larter i Obsessed.

Global superstar: Robert Pattinson.

Best movie: New Moon.

Roligast på galan var Tom Cruise som ”Tropic Thunder”-producenten Les Grossman. Han gjorde om Taylor Lautner & Robert Pattinson som bad ass-cops. Uppträdde och dansade med Jennifer Lopez. Spelade ut som den galenpanna man ibland misstänker att han är i verkligheten också.

Enda överlevande pantertanten Betty White, Bradley Cooper och Scarlett Johansson delade ut MTV Generation Award till Sandra Bullock. Stående ovationer, så klart. Hon deklarerade att hon kommer fortsätta filma. Hånglade lite med Scarlett (Bullock var nominerad för Best Kiss med Johanssons man Ryan Reynolds). Enda ”våt ögonvrå”-moment var när hon hyllade Betty White, som tog ned allt på jorden genom att kommentera huvudpersonens djupa rygg-urringning: ”Bär aldrig den där bak-och-fram”.

Les Grossman och Cruise.

Scarlett Johansson och Sandra Bullock.

Sandra Bullock och Betty White.

Katy Perry surfade in.

Tom Cruise och J-Lo.

Kristen Stewart och Robert Pattinson vann Best Kiss. Igen.

The Hangover-nummer.

Härlig gala-klädsel, Michael Cera!

Alla bilder: AP och MTV.

Note to self:

Se aldrig ”Talang” igen.

Och håll det löftet denna gång, tack så mycket.

Jag lovade samma sak efter alla bedrövliga ”Talang”-finaler. Och jag har verkligen försökt undvika programmet i år.

”Talang” är helt enkelt ett talanglöst program: trollkarlar, sång, rockringar, violinister som alla tävlar mot varandra – det känns tyvärr helt ospännande. Spretigt, oseriöst, tramsigt.

Men – jag har råkat fastna några gånger trots allt.

I går kändes det dock som tjänstefel att inte titta.

Så vad var det då för finalister vi fick titta på?

Ja, det var en riktigt svajig uppställning.

Några halvtaffliga sångare med dåliga karaokeframträdanden. En liten pöjk som spelade fiol, sött och fint. En cirkusartist som kunde stå på händer och hjula. Några svaga amatöroperanummer. Förfärlig cirkusbuskis.

Sångerskan Jill Svensson, som till slut vann tittaromröstningen, kommer vi sannolikt aldrig få se i tv igen…

Juryn då?

Tja, de försökte väl bjuda på sig själva, nu när det var final och allt. Bert Karlsson vevade med armarna vid ett tillfälle.

Efter en akut operation var det in i det längsta osäkert om Bert kunde ställa upp.

Vi kan konstatera att det var tur att han orkade vara med.

För Charlotte Perrelli och Johan Pråmell – är det någon som förstår vad de gör i denna jury? Charlotte tycker allt är bra, och när hon inte tycker något är bra så är det bra ändå, på något sätt. Och vem är egentligen denne Pråmell? Han har alltid blivit presenterad som svensk agent åt Britt Ekland – vilket måste ha varit världens lättaste jobb (ingen ringer!). Han castar folk till dokusåpor, det vet jag. Han har jättefin tandrad. Han är Dolph Lundgrens okända bror.

Men vi, folket, har ingen relation till denne man. Han är och förblir ett felval som jurymedlem.

Bert är den enda av de tre som går att ta på allvar. Bert är den enda som har gjort läxan, den enda som kan vifta med armarna med trovärdighet. Det hade varit katastrof om han missat finalen.

Det finns en riktigt lyckad sak med ”Talang”: programledarduon Markoolio och Tobbe Trollkarl. De är kanon – för barnpubliken.

I dag missar jag inte ”Nyhetsmorgon” i TV4.

He!

Markoolio förresten – han tävlade mot sig själv och var med i både ”Så ska det låta” och ”Talang”.

”Så ska det låta”-Markoolio vann på knock.

Eh?

SVT:s långkörare ”Gokväll” är bra men borde göra en ”Plus” och renovera programmet ordentligt.

/Klas Lindberg

John Locke transformeras till åtta stycken enbenta getter dömda att för evigt beta på Lost-öns gröna ängar? Präktiga Jack Shepard fiser sig tillbaka till neanderthalartiden? Och Benjamin Linus bygger bostadsrätt i J.J. Abrams öra?

Nej, jag vet ännu inte hur LOST-mysteriet slutade. Och jag vill inte veta heller. Inte ännu. Om jag så ska vara den sista människan på jorden som inte har sett det där slutet så tänker jag förhala det in i det sista.
   Till den där sabla dvd-boxen kommer i höst. Då ska jag i lugn och ro ha mitt frosseri i hela sista säsongen. Kanske är jag bara enfaldig som drar ut på väntan, men framförallt handlar det om att jag egentligen inte vill att det ska ta slut. För jag kommer sitta där och tänka – var det här allt? Jag vill leva kvar i mitt Lost-mysterium. Gardera mig från besvikelse. Gömma mig från förklaringar som kommer upplevas som ett svek.  Som när Bobby kom ut ur Dallas-duschen. Och ärligt talat, hur många slut har egentligen gett dig 100 % tillfredsställelse? Självklart finns det gott om värdiga upplösningar i filmvärlden, men riktigt mästerliga? För det ligger ju lite i sakens natur att inte bli helt nöjd. Om något är riktigt bra, inte vill man väl att det ska nå sin ände?

Men så finns ju sådana regissören som David Fincher. En av dem som genom filmhistorien erbjudit slutscener som inte gör dig vare sig nöjd eller missnöjd, utan bara…stum. Av beundran.

Fight Club – ”You met me in a very strange time of my life” – och det moderna samhället som faller samman till tonerna av Pixies.
Se7en – smärtan i Brad Pitts ögon som tillslut ger efter för den sista dödsynden och trycker av.
Alien 3 – Sergeant Ripley som kastar sig ner i den glödande lavan.

Gåshud. Gåshud. Gåshud. Och plötsligt vet du att just det här var Det Enda Tänkbara Slutet.

Ska bli spännande att se hur Fincher designar upplösningen i den amerikanska filmatiseringen av Millenium-triologin som börjar spelas in i höst. Där har han ju onekligen en utmaning.

Och om det sent omsider blir några armknotter vid leveransen av LOST-boxen återstår att se när löven väl börjar falla. Om jag då vågar sticka hål på min LOST-bubbla, vill säga.

Jag ser i dagens Aftonbladet, och hörde honom berätta i Filip och Fredriks underhållande podsändning, att Ingvar Oldsberg skriver sina memoarer.

Eller berättar för en spökskrivare.

Jag ser fram emot att läsa om mina och Ingvar Oldsbergs söndagar i början av 1970-talet.

Jag började på journalisthögskolan i Göteborg hösten 1972. Under läsåret extraarbetade jag på tidningen Arbetet på söndagarna. Det här var på den tiden när artiklar skrevs på skrivmaskin. Sedan lämnades texten till en sättare som förvandlade det till bokstäver som… ja, vi kan ta den långa processen en ennan gång.

Men när folk var ute på fältet kunde de inte lämna sina artiklar som i dag.

Reportrarna fick ringa in dem.

På tidningarna satt en stab människor beredda. Man bandade telefonsamtalet och skrev ner artikeln så den kunde gå vidare in i tidningsproduktionen.

Jag satt på Arbetet i Göteborg. Ingvar Oldsberg var en av medarbetarna som lämnade referat från fotbollsmatcher runt om i obygderna i Västergötland. Varje söndag ringde han och jag tog emot. Vi småpratade, Ingvar högläste sitt referat av dagens match och jag skrev ut det till en artikel när vi lagt på.

En fin tid.

Sedan började han tydligen jobba på tv.