/Jan-Olov Andersson

Sitter här och pluggar Darins kommande hit ”Microphone”.

Albumet kommer nästa onsdag, men musikredaktör Jockeman Persson har snällt nog fixat ett förhandsex åt mig.

Och ”Microphone” är plattans klart bästa spår.

– Markus, den gillar du också va, säger jag till krönikör Markus Larsson.

(Markus är en man med betydligt svårare, dystrare och mer finkulturella preferenser än en grumsbo).

– Den är ju creddig och bra, fortsätter jag.

Markus är tyst ett slag. Han sätter sig till rätta på sin svåra stol. Sen säger han:

– Ja du. Jag är på väg till Way Out West. You do the math.

Jag hade nog aldrig trott att Robert De Niro och Steven Segal skulle vara med i samma film.

Men Robert Rodriguez har lyckats med detta och hans ”Machete” är midnattsfilm när festivalen i Venedig invigs 1 september.

Affischbilden ovan ser mer ut som en Seagal-film – eller skojar möjligtvis De Niro med sin image modell Rocky & Bullwinkle?

Svensk premiär 15 oktober.

Ny väska, en tuff tischa som slår världen med häpnad och terminens böcker inslagna i nåt nytt överjävligt coolt papper. Träffa kompisarna man inte sett på hela sommaren. 

Nyterminskänslan när hösten smyger sig på sitter i sen skolåren. Ni vet, det där magiska med att ta nya tag och kanske till och med börja använda kortet till gymet igen. Hösten har ju några fördelar, trots allt.

Musikvärlden är likadan. Fortfarande, som tur är, betyder hösten att det kommer en hel del nya roliga plattor. Efter att ha grävt, sorterat och lyssnat några dagar här på redaktionen kan jag konstatera att det inte minst släpps en hel del intressanta svenska plattor de närmaste veckorna. Både debutskivor och uppföljare. 

Ludwig Bell ”Jag har försökt förklara”. Egensinnig pop med befriande banala texter på svenska. Växer hela tiden. Släpps 25/8. 

Lisa Pedersen ”Heart monster fear machine”. Inte alltid långsam men ändå sorgsen och oftast elektronisk pop. Lisa Pedersen har jobbat med bland andra David Urwitz och Lasse Lindh. Redan lite förtjust i denna debut. Släpps 27/8. 

Foto: Patrik Gunnar Helin.

SeLest ”Kapellgatan 12”. Ambitiös och välproducerad och storslagen pop/rock på dyster svenska, med Simon Ljungman i spetsen (som ju gitarrist i Håkan Hellströms band). Släpps 6/9. 

The Sonnets ”Western harbour love”. Doftar marina och Fibes, Oh Fibes! om Malmöbandet Sonnets nya album. Mer än så är svårt att säga när sångaren Per Magnusson även känns igen som en av Nöjesbladets musikskribenter. Släpps 18/8.

Dungen ”Skit i allt”. Svårt att misslyckas med den titeln. Släpps 1/9. 

Ja, och sen kommer ju nya Säkert!-plattan den 15 september. Som nu också har fått en tracklist på Razzias hemsida:

1 Fredrik                                                 

2 Dansa, fastän                               

3 Honung                                                

4 Isarna                                                

5 Får jag                                                

6 Influensa                                                

7 Rotary                                                

8 Riot                                                

9 Köttet är svagt                               

10 När du dör                                

11 Jag blev som kvar                                

12 Tyst nu   

Så kom du bara, höstjävel. 

/Jocke

Höstens första och största hurra är inte att Martin Scorseses tv-serie ”Boardwalk empire” har premiär på HBO i september. 

Inte heller att Dennis Lehanes nya roman ”Moonlight mile” handlar om paret Angela Gennaro och Patrick McKenzie, är döpt efter en av Rolling Stones finaste ballader och släpps i november. 

Det är Jonathan Franzen som förtjänar ett spontant glädjedopp i närmaste fontän. 

För nio år sen gav Franzen ut ”Tillrättalägganden”, en bred och storslagen familjekrönika som tål att jämföras med några av medelklassångestens allra största: Richard Yates, John Updike, Lorrie Moore och John Cheever. 

”Tillrättalägganden” fick Norman Mailer att utropa Franzen till USA:s bästa levande författare. Förutom Mailer själv, förstås. 

När resten av samtiden blir allt snabbare, när böckernas sidantal krymper till kritikernas reservationslösa jubel, när folk knappt orkar läsa färdigt ett Twitter-inlägg, gick Franzen mot strömmen. 

”Tillrättalägganden” var en överdådig och lång historia som påminde om 1800-talets episka romaner. Men den handlade om en amerikansk familj som levde här och nu. 

Och boken blev både en försäljningssuccé och kelgris bland de förnämsta kritikerna. 

Uppföljaren ”Freedom” utspelar sig i St Paul, presenterar huvudpersonerna Walter och Patty Berglund, beskrivs som en ”suburban tragedy” och är naturligtvis en tegelsten. 

Releasedatum: 31 augusti. 

Det är en röd dag i min almanacka. 

Då ska jag låsa dörren, slå av telefonen, rycka ut tv:n ur jacket, tända två ljus och fira en ensam julafton med ”Freedom” i knät. 

Ni kan läsa ett utdrag ur boken här.

/Markus Larsson

”Allsång på Skansen” hade en bra kväll i går.
Men den där bröllopsceremonin på webben hade kunnat få en gråsten att bli högröd om kinderna.

Var det bara jag som var på ovanligt bra humör i går, eller hade ”Allsång på Skansen” verkligen en riktigt bra kväll?
Anders Lundin var ju i hyfsad form, under omständigheterna, Jerry Williams var det sedvanligt tryck i, och Charlotte Perrelli, Hanna Lindblad och Tove Styrke stod för lite välbehövlig kvinnlig fägring i ett program som ofta kör hårt på gubbdominans.
Och i publiken satt en munter Arne Weise, som verkade ha en magnetisk dragningskraft på alla som passerade honom med en mikrofon – medan Orup med en nästan kuslig precision lyckades pricka in några av säsongens mest fenomenalt usla publiksångröster under sin allsång.
Det var en småtrevlig tillställning, med sommarens kanske bästa drag hittills.

Men en sak, SVT:
Ni måste våga yttra titeln på ett program i en konkurrentkanal när nöden verkligen kräver det.
För att bjuda in en före detta ”Idol”-deltagare (Tove Styrke), och dessutom ställa frågor till henne som hade anknytning till programmet, utan att en enda gång nämna vilket program som avsågs – det lirar inte.
Dels för att det är så uppenbart ängsligt, och dels för att det blir helt obegripligt för alla som inte följde ”Idol” hösten 2009. I – och nu säger jag det – TV4, alltså.

Och just ja, en sak till:
Tack – på riktigt, tusen tack – för att ni inte sände det där bröllopet i tv, utan förpassade det till webb-tv efter sändningen.
För det var inte primetime-material direkt. Och prästen var handplockad med ett särdeles dåligt ömdöme.

Till sist en kort rapport från Discovery Channel; Dokumentärserien ”Dödlig fångst” – som ju har byggt upp en rejäl skara fans även utanför krabbfiskekretsar – började på sin sjätte säsong i går.
En säsong som bland annat följer dramat kring kaptenen Phil Harris, som avled efter en stroke i februari – mer eller mindre inför rullande kameror.

I kväll tittar jag på dramadrömmarna ”In treatment” och ”Sopranos” i SVT2.

Ja!
I ”Kobra sommar” (SVT2) lyckas redaktionen som vanligt göra även den kultur man själv inte är särskilt insatt i intressant.

Nej!
Varje gång jag hamnar framför ”My super sweet 16” (MTV) får jag tips om hur jag INTE ska uppfostra mina framtida barn.

Som en sommarvind skred denna fagra gestalt in på redaktionen i morse. Brunbränd, solblekta slingor och lugna ögon. Jag är inte alls bitter som har suttit på redaktionen hela sommaren. Välkommen till vardagen Frida!

Ett gäng glada tjommar från Musikkollektivet överraskade valda delar av redaktionen med lite musikalisk underhållning (Morrissey, du är också välkommen!). Vi upptäckte att takhöjden i ingången till Arenavägen gav en effektfull kyrko-akustik.

Är även lite sugen på lådtrumman Valter.

Chef-Tobbe och Musikredaktör-Jocke.

Skojiga nyheter. Guardian skriver att Van Halen gör sitt första album på över tio år – och det med David Lee Roth bakom micken. Minsann. 

Det lär ju ha krävt en rejäl laddning fredstobak. 

Jag tar för givet att Sweden Rock redan har lagt allt annat arbete åt sidan för att i stället göra allt för att locka över bandet till Norje. Om de nu håller sams så länge …

Vanligtvis jobbar jag natt, men när vår anagramproducerande dagsamordnare Sylvia går på semester får jag vända rätt på dygnet igen i några veckor. Det har sina för- och nackdelar.

En av de främsta fördelarna med att bli lunchätare är ju att upptäcka alla de härliga, små kulinariska höjdarna som gömmer sig utanför Aftonbladets dörrar. Idag blev det ett riktigt kalasmål.