Tittartappet för ”Allsång på Skansen” fortsätter och diskussionen kring Anders Lundin vara och icke vara engagerar många. Själv tror jag att det här blir Anders sista säsong.
Det väller in kommentarer till min inbox:
”Hur kunde Du höja gårdagens program och ”programledare” så till skyarna. Det är inte många utanför Stockolm som numera tycker om Allsång på Skansen. bara trams!…och programledaren ännu tramsigare med sitt flörtande med småtjejerna i publiken! Lundin är patetisk!” /Jan-Erik
”I de inledande programmen så har det känts som Anders sista säsong, han har sett avslagen ut. Nu blev det fart på skutan!” /Jonas
Redan igår fick vi indikationer på att allt inte står rätt till med Arvikafestivalen.
Redan i dagens tidning kunde Nöjesbladet därför avslöja den värmländska festivalens kris, en artikel som nu har uppdaterats. För i förmiddags skickade arrangörsföreningen Galaxen ut följande pressmeddelande:
Nu är den 19-åriga festivalens existens hotad.
Galaxen har kallat till presskonferens nästa vecka i Arvika, då ska alla siffror vara sammanställda och besked kring framtiden komma.
För en festivalälskare som jag, är detta självklart ett oerhört tråkigt besked.
Och just Arvika har jag en massa privata minnen från.
Born and raised i Grums, hade jag bara fem, sex mil till den jössehäringarnas huvudstad. Och jag vet knappt hur många somrar jag och polarna tillbringade på festivalen. Många blev det i alla fall. Klockren stämning, kul bokningar och mysigt område. Nu kan allt vara borta.
Dessutom: Beskedet om Arvikafestivalens akuta kris når oss bara en månad efter att festivalernas urmoder, Hultsfred, ställde in årets festival.
Att arrangera musikfestival i Sverige verkar onekligen vara något av det svåraste man kan ge sig på.
Här på redaktionen pågår just nu ett intensivt arbete med att berätta mer om Arvikafestivalens kamp för överlevnad. Köp tidningen i morgon för mer nyheter och analyser kring detta.
Många sjunger om dagens namnsdagskvinna, från tidlösa mästerverk som Bob Dylans ”Visions of Johanna” till irriterande käckheter som ”Kan du vissla, Johanna?”.
Iggy Pop har sin Johanna och Ebba Forsberg gör en fin leonard Cohen-tolkning i ”Johanna från Orleans”. Sven-Ingvars sjunger om ”Min vän Johanna” och i musikalen Sweeney Todd finns pampiga balladen Johanna.
Vi har också Eddy Grants anti-apartheid ”Gimme hope Joanna”.
Och även den evigt gröna ”Joanna”. Till exempel i den här versionen:
A capella-sång med ett ostämt Real Group, en kaftankelig DiLeva, en nedfallen barnstjärna, en nervös indiegosse, några stendumma drängar och så en skånsk tant som spelade tre – TRE! – trumpeter. Magi. Kiviks marknad nästa.
Ja, som det sägs och som tittarsiffrorna skvallrar om: någonting är snett i igen i ”Allsång på Skansen” på SVT1. Men i år är det inte Anders Lundins fel. Han har aldrig varit vassare. Den gode barnfarbrorns nonchalans är chimär. Alla tidigare säsongers stelhet är bortblåst till samma takt som hans vilsna pretentioner. Snarare borde pilarna riktas mot programmets år-ut-och-år-in- producent Gunilla Nilars … Tänkte jag… Innan jag i går kväll insåg… Att… Detta… Är… Ju… MAGI! Detta är svensk sommarunderhållningsteves forntid, nutid och framtid. Det är Sverige. Så sjukt, så dåligt, så kul, så dumt, så fint. Så kongenialt. ”Allsång på Skansen” kan ha hittat hem. Nu är programmet äntligen det där svenska, folkliga, allomfattande kulturprogrammet som det alltid utgett sig för att vara – nu utan ursäkter (förutom det malplacerade indiesnöret Oscar Linnros). Drängarna! Real Group! Di Leva! Salem Al Fakir! Och en Gunhild Carling som spelade tre (3) trumpeter. Alltså: En perfekt line-up av svensk mittfåras finaste freaks. Jag gillade det. Det var crazy, det var bonnkomik. Men programmet borde gå längre. Varför bara tre trumpeter? Varför inte en trebent åsna och en skäggig dam? Samt en spikmatta till Fakiren? Gå hela vägen. Bli Kiviks marknad! Varför försöka lura i någon att ”Allsång på Skansen” är ett mer bredkulturellt alternativ till det storbolagsfinansierat stendumma reklamradioslasket i TV4:s ”Lotta på Liseberg”? Det var roligt i går. Det blir ännu roligare om Anders Lundin tar med sig hela cirkusen och sänder från Kivik. Och glöm inte hästen.
I kväll ser jag premiären av utrikesmagasinet ”Korrespondenterna” på SVT2 kl 21.00.
NEJ Salem Al Fakir. En gång musikaliskt barnsnille med pretentioner, nu barnstjärna utan andra ambitioner. Bakvänd karriär.
JA Di Levas ”Vi har bara varandra” lyfte allsången, men hans svenska popklassiker ”Vem ska man tro på?” hade lyft högre
Och jag tänker inte trötta ut dig, käre läsare, med en massa stora ord och överdrifter som, till exempel, ”det här är den bästa låten jag hört sen vinter-OS i Sarajevo 1984”.
Men soulikonen Mavis Staples samarbete med Wilcos Jeff Tweedy, ”You are not alone” är helt makalöst.
Balladen har inget med Michael Jacksons låt med samma namn att göra.
Det är titelspåret från Mavis Staples kommande album som släpps i höst, och inget annat.
Just nu, när jag sitter här på redaktionen och gapar tomt över tangentbordet, finns det inte mycket som kan mäta sig med ”You are not alone”.
Kanske Princes cover på Joni Mitchells ”A case of you”.
Kanske Solomon Burkes ”Fast train”.
Kanske Sades ”By your side”.
Kanske Alicia Keys pianoversion av Jay-Z:s ”Empire state of mind”.
Det händer inte ofta, men så Mavis börjar sjunga – i första förbannade sekunden – så vet man att de kommande minuterna blir fantastiska.
Man tar balladen i handen och följer den ända till slutet med stigande och lycklig förvåning.
Vartenda ord känns livsviktiga.
”You are not alone” är ytterligare ett exempel på hur formuleringar som ser banala ut på papperet kan erbjuda den allra största tröst när de kopplas ihop med en sagolik melodi:
”You are not alone
Every night I stand in your place
Every tear on every face taste the same
A broken dream, a broken heart, isolated and afraid
Open up this is a raid, I’m gonna get it through to you
You are not alone”
Du har, precis som jag, varit där.
Alldeles för många gånger.
”You are not alone” finns på Spotify.
Den som vill höra både Jeff Tweedys akustiska liveversion och Mavis Staples studioinspelning surfar enklast in här
Eller, ja. ”Bredd och cred” är väl formuleringen som brukar användas mest frekvent. Nöjesbladet ska vara en blandning mellan ”Bredd och cred”, brukar chefen Tobbe säga.
Det betyder väl ungefär: Vi ska skriva om allsångsledaren Anders Lundin. Och vi ska skriva om rapparen B.O.B.
Vid chefen Tobbes skrivbord finns också ett stilleben som jag intalar mig exemplifierar uttrycket ”Bredd och credd”.
Två inramade porträtt av Petra Mede, förmodligen hitskickat från TV3:s pressavdelning.
Och så hitproducenten Timbalands Rockbjörn från 2007, förmodligen stående där för att han aldrig orkat hämta den.
Vi på redaktionen hade en diskussion om barnprogram på lunchen. Många av oss har barn, så det är lätt hänt (till de andras stora glädje…).
Lovisa har märkt att SvampBob Fyrkant (SpongeBob SquarePants) är en rätt skruvad serie. Bara namnet, liksom.
Någon antyddde något om att de som gjort serien ”måste knarka”.
Vi, de flesta i 30-årsåldern, började fundera. Var inte barnprogrammen man kollade på som liten också rätt… underliga?
Tja, det räckte med en snabb YouTube-koll för att inse att man som vuxen får helt andra, inte alls så barnvänliga, associationer av programmen man satt på ryamattan med en banankola och kollade på tv en eftermiddag för 20 år sedan.
Ett exempel är ”Doktor Snuggles”. Man inser snabbt att doktorns äventyr inte alls är så långt ifrån en svettig lsd-mardröm ur ”Fear and loathing in Las Vegas”, filmatiseringen av Hunter S Thomsons roman om när han och hans förvirrade advokat åker till Las Vegas och testar alla droger från a-z.
I det här avsnittet (se nedan) är Dr Snuggles på jakt efter det ”flygande sirapsträdet” (..?). Den lille gubben, i randiga brallor och kastrullhjälm, flyger ut i rymden med sina vänner, en grävling, en talande klocka, två galet stirrande kaniner och en anka i amiralskostym i sitt rymdskepp, som går under namnet ”Spruttibangbang”.
”Han kanske gömmer sig bakom månen eller så”, gissar grävlingen med misstänkt tandlös röst.
”Hej, han har flugit vilse”, konstaterar Snuggles innan de attackeras av ett gäng aggresiva kometer och störtar in i regnbågen, flankerade av en flygande fårflock.
I regnbågen, bland mil efter mil av skära moln, bor den prickige giraffen Puckli som hälsar Snuggles gäng välkomna till ”vaggviselandet”. Snuggles studsar glatt ut ur skeppet på sitt paraply, som har en ankskalle som handtag.
Och så fortsätter det. Dr Gonzo, Benicio Del Toros rollfigur i ”Fear and loathing…”, skulle sälja sin morsa för att komma till det stället. Och då har jag inte ens nämnt avsnitten där Snuggles tar hjälp av Kosmoskatten (!?), figuren med tv-världens mest underliga röst efter Bengt Magnusson och, ja, Puckli faktiskt.
Jag hävdar absolut inte att den nederländsk-tysk-brittiska produktionen blandat något rökbart från Amsterdam med något sniffbart från Sheffield under Oktoberfest i München, men självaste David Lynch skulle inte skrivit ett mer skruvat manus. Misstänker även att ”Twin peaks”-skaparen har alla ”Doktor Snuggles”-säsongerna på dvd.
Ett annat exempel är ”Professor Balthazar”.
Serien, som liknar en Jimi Hendrix-affisch från -67 i psykedeliska inslag, handlar om professor Balthazar som hittar lösningar på alla sina vänners problem genom sin ”universalmaskin” som producerar en färgglad brygd. Brygden slängs på problemet, och vips – allt är bra! Say no more…
Ledsen SvampBob. Du må vara skruvad, men mot min barndoms tv-program har du inte en chans.
