Okej. Här är den sista citatfesten från veckans intervju med Mauro Scocco.

Mauro om att många nya unga och kreddiga artister hyllar honom:  

– Jag har ju hållit på med det här i 30 år och har sett ganska många presenteras som kreddiga ”new kid on the block”. Fyra år senare kör de taxi eller jobbar som terapeuter eller whatever. Man får lite annat perspektiv med tiden. Man tar allt med en nypa salt. Det kanske är tråkigt, men det är svårt att bli upphetsad över vissa som blir hyllade över skyarna när man hör så tydligt vad de har lyssnat på. Om man är 15 år och hör Oasis så tycker man kanske att de har uppfunnit hjulet, men det gör man ju väldigt sällan i pop- och rockmusik. 

Om hur ett program som ”Mauro & Pluras kök” påverkar musikkarriären: 

– Det var mellan 40 000 och 80 000 personer som såg oss varje kväll, lika många på nätet. Det är som att giga för tio utsålda Globen varje vecka. Tv är ett jävla scary media eftersom det har en sån otrolig genomslagskraft. Vilket är roligare än om det lyckas än om det inte gör det. 

Mauro om hur LeMarc och hans intima scenåterkomst på Nalen påverkat Mauros egen scenskygghet:

– Utan det hade jag inte gjort Gröna Lund-teatern. Han har varit väldigt stödjande och han vet hur det är. Jag är full av beundran för att han har utmanat sin egen scenrädsla. Han är en inspiration. 

Med det är det väl på plats att runda av med en fantastisk stund från LeMarcs Nalenkväll i augusti 2005, inte sant? Vackra ””Evelina”. 

/Jocke

Här kommer mer överblivet material från gårdagens Mauro Scocco-intervju. 

Mauro om att återförena Ratata eller inte: 

– Vi återförenade ju gruppen i en modifierad version på Debaser på Medborgarplatsen. Det var väldigt intressant att se vilka känslor som dök upp. Jag fick feelingen att hälften av de som var där inte hade varit ute på 20 år. Folk grät. Det var inte vad jag var beredd på faktiskt. Jag är väldigt kluven till den där nostalgivärlden. Vi har fått åtskilliga förfrågningar om att återförena Ratata med fina ekonomiska erbjudanden. Men det känns lite som: ”har du lust att gå om nian?” Det kanske skulle vara kul på ett sätt … men ändå inte. Vissa grejer ska man bara inse att de var kul när de hände och sedan ska man låta det vila. Är man inte i desperat behov av pengarna, vilket varken Johan eller jag är, känns det konstigt att göra det bara för att det finns en efterfrågan. Den dagen vi gör det ska vi känna att vi gör det kommer vi båda stå där och tycka att det är jävligt kul och vi kommer veta exakt varför vi gör det. 

– Det där med att återförena gamla band är en svår konst. Det kan bli pajigt och fel. Folk har en 25-årig Mauro Scocco på näthinnan och så ska de gå att se en 50-årig Mauro. Det kan bli tragiskt också.  

Mauro om förra plattan ”Ljudet av tiden som går”: 

– Jag tycker att det är den bästa skiva jag någonsin gjort. Jag är fortfarande exalterad av den, det är bara att ingen annan var det. En artist i dag måste leverera så mycket mer än bra låtar och texter. Man måste ta sin plats i det här utbudet, när jag var ung var musik något som man var tvungen att söka upp. Nu är det ett konstant flöde av musik, man kommer inte undan. Spelreglerna har ändrats radikalt men jag ör inte säker på at min generation är så bra på att hantera det. 

– Det kanske är en spelplan som dagens 25-åringar redan har anpassat sig till. Men för mig handlar det om att försöka förstå hur jag når ut, vilka som är intresserade, hur man når dem. Jag har fullt upp med att skriva bra musik. Finns det inga proffs som kan tänka ut det här? Och det gör det som regel inte. Som artist har man ett annat ansvar i dag. 

I morgon: Sista delen ”Lost tapes” – Mauro om stödet från LeMarcs, att bli hyllad av dagens nya artister och hur ”Mauro & Pluras kök” påverkar karriären. 

/Jocke

FOTO: CAROLINA BYRMO.

I dagens AB finns en intervju med Mauro Scocco. Som vanligt tvingas man sålla bort en del citat som inte får plats i tidningen, i det här fallet faktiskt ganska mycket. Och eftersom Mauro är en av våra folkkära artister som sällan gör intervjuer tänkte jag bjuda på lite ”previous unreleased material” från en grymt trevlig middag på Kungsholmen. 

I dag: Mer om den nya kommande plattan. 

Mauro om låtskrivande och nya plattan: 

– Plattan är dels under inspelning men också under tillblivelse rent kompositionsmässigt. Vi har sju låtar som börjar bli klara men ett album ska väl innehålla 11-12 låtar i alla fall. Jag börjar få lite smygbråttom att skriva ihop de sista låtarna. Nu för tiden skriver jag väldigt mycket så det är en hög bortfallsprocent. Jag tröttnar själv på låtar som jag gör så de som är kvar är verkligen de bästa låtarna. Jag har gjort så många plattor så det finns ingen vits i dag att ge ut nåt där man inte har spöänt bågen så hårt man kan vid det tillfället. 

Mauros nya album kommer till tillsammans med två team. Det ena, som är det som ligger bakom första singeln ”Adrenalin”, är vännerna från Krunegård-samarbetet med Christoffer Roth i spetsen och sysslar mest med popmaterialet. Det andra består av David Nyström och Josef Zackrisson och står för albumets mer traditionella Maurolåtar med mycket stråkar.

– Som artist och producent så överdriver man ofta betydelsen av genre. Jag tror ”vanliga människor” skiter i om jag gör nåt som är syntigt eller reggae. De hör bara låten som de antingen gillar eller inte. Det är oftast mer intressant att höra vad tjejen i receptionen på skivbolaget har att säga än deras A&R. Fråga Per Gessle. 

Mauro om att involvera Plura på nya skivan:  

– Nej, jag har nog nästan blivit lite anti. Förutom att vara en väldig god vän och samarbetspartner så är Plura den enda svenske artisten som jag lyssnar väldigt mycket på. Idoler är fel ord, men Eldkvarn är ett band som jag har lyssnat väldigt mycket på. Och det har alltid känts så självskrivet. Ska det vara en gästartist eller om jag ska ha en co-writer så har min första tanke alltid gått till Plura. Därför har jag blivit tvärtom, det blir vad alla förväntar sig. Förutsägbart. Men kanske är det dags igen. 

Kommer Krunegård att gästa nya skivan?

– Det skulle jag tycka vara kul och han vill det också. Jag hoppas det blir så. 

I morgon: Mauro om återföreningar i allmänhet och Ratatas i synnerhet. Och tankar efter förra albumet ”Ljudet av tiden som går”. 

/Jocke

Mauro Scocco. Vilken spjuver.

För den som händelsevis har missat det så twittrar pop-gentlemannen föredömligt roligt under namnet Mister Mareng. Här driver Scocco med sin gamle vapendragare under rubriken ”Plura delar med sig av sin erfarenhet”.

Enjoy.

Mauro Scocco
Adrenalin
Universal
POP

Av nån anledning väljer mitt Itunes att sortera in ”En ensam man” efter Mauro Scoccos nya singel ”Adrenalin”.
”En ensam man” släpptes på albumet ”Tillbaks till världen”, 1999. Och precis som då, när jag hörde låten för allra första gången, måste jag sitta still i drygt sex minuter och stirra ut i tomma intet. Och när den är klar måste jag lyssna en gång till.
Det är en makalös soulballad om kärlek som smulades sönder och försvann.
”Vem kan säga nu vad jag kunde ha blivit” blir, när den framförs av en gospelkör, en av de sorgligaste textraderna jag hört.
I Sverige är Mauro Scocco i princip ensam om att skriva ballader som ”En ensam man”.
Det är en låt som sanna scoccologer ständigt väntar på eller letar efter. Mauro Scocco brukar släppa dem med ojämna mellanrum och oftast gömma undan dem som albumspår.
Allihop känns som en fortsättning på Ratatas ”Jackie” eller ”Försent”. Om tiden som gått och vad som hände sen.
”Adrenalin” har inget med den sidan av Scoccos karriär att göra. Han beskriver själv låten som en sommarsingel. Han säger också att han hör Pet Shop Boys och Chris Isaak i arrangemanget.
”Adrenalin” är nästan mer synthpop än ett ungt Ratata. Och singeln påminner framför allt om Lustans Lakejer.
Mauro Scocco sjunger bland annat om att krascha och äta tapas i Barcelona, staden dit den urbana och svenska och väletablerade medelklassen ständigt reser för att uppleva lite trygg dekadens.
Jämfört med Scoccos höjdpunkter är låten en simpel bagatell. Och Oskar Linnros har redan gjort årets sommarsingel med ”Från och med du”.
Men samtidigt kommer ”Adrenalin” givetvis att låta bättre än de flesta av alla andra sommarplågor som tänker förolämpa mänskligheten i juni, juli och augusti.
Och den gav mig en ursäkt att skriva om den kanske bästa svenska balladen i modern tid.
Markus Larsson

Fotnot: ”Adrenalin” släpptes på Itunes i dag.