Nyss i Sweden Rocks presstält: Rick Springfield håller presskonferens och pratar bland annat om sin roll i fantastiska ”Californication. Rolig är han också. Typ som i serien, där han ju spelar en skruvad version av sig själv.
– Jag svarar aldrig på frågor, märker ni det? Jag snurrar bara runt och snackar om det jag vill i stället, säger han.
– ”Californication” var väldigt kul eftersom jag fick göra en massa cruel things utan att hamna i fängelse. Och man får betalt för det också! Kind of like a hooker, säger Rick.
Ja, dag två av Sweden Rock i Norje avklarad. Scenerna har tystnat och Markus Larsson har uppskattningvis en kvart på sig att sätta resten av sin Aerosmith-recension. Han är lite mindre uppspelt och mer koncentrerad nu än förut när han hoppade bredvid min dator. Då när jag ville bli klar med min Slayer-recension.
Roligast i dag:
Att Tom Araya sjöng så förbannat bra. Han har ju haft en flock kråkor i halsen de senaste gångerna Slayer besökt Sverige.
Aerosmith magnifika version av ”Toys in the attic” för en kvart sen.
Alla galna historier om Glenn Danzigs rockstjärnefasoner här på Sweden Rock. Mer om det i morgon kanske?
Att Death Angel fortfarande hade så mycket energi att de fick mig att vilja spela thrash igen.
Att höra några gamla Pretty Maids-pärlor.
Att Håkan Steen kom på besök.
Roligast i morgon?
Jag vet inte. Förmodligen Behemoth, Gary Moore och Cinderella. Men nog känns fredagen lite loj?
Det är lätt att glömma, för att inte säga helt omöjligt att minnas, att det bor människor på den vildsvinscampingen vi kallar Sweden Rock. Men det gör det ju. En hel del dessutom.
Bredvid festivalområdet trängs ett virrvarr av havsstugor, myrstigar och avslappnade pensionärer. Deras solstolsvardag pågår, på nåt plan, i bakgrunden av den här rövarfesten. Då och då blir det extra tydligt.
Nej, men om man skulle ta och sjösätta båten i dag?
Smygstart på Sweden Rock i går, dit jag, Kling och hårdrocksbastarden Markus Larsson åkt. I går var lite så där ljummet som en nedbantad uppstart kan vara. Men passerandes kön till biljettbytet i dag ser man vissa fördelar med att vara här på onsdagar.
Promenerade glatt förbi den här kön, och svängde …
… och promenerade glatt förbi denna.
Suckers.
Nu ska jag dra och kolla Death Angel, bandet bakom ett av thrash metals mest hajpade debuter någonsin.
Varje fredag blandar vi upp alla nya skivsläpp med att titta lite bakåt i musikhistorien i en ”Återblick”. I dagens tidning tyckte jag det var på sin plats att påminna om Anvil, och den helt fantastiska musikdokumentären ”The story of Anvil”. Om någon av er som ska till Sweden Rock nästa vecka mot förmodan inte har sett den så se till att göra den innan ni sticker till Norje.
Det är för resten en oerhört vacker och bitterljuv dokumentär med klump i halsen för långt fler än bara hårdrocksintresserade. En storstilad studie i krocken mellan verkligheten och att satsa allt för det man tror på.
Återblickar hamnar sällan på sajten så vi kör här på bloggen i stället.
/Jocke
Att ha en enda nit på kroppen hade känts mer påklätt. ”The story of Anvil” visade upp ett band mer naket än vuxenfilm. Nästa vecka återvänder några av världens mest envisa heavy metal-legendarer till Sweden Rock Festival.
När: Augusti 1984.
Var: Seibu stadium, Japan.
Varför: Barndomskompisarna Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner står på sitt livs största språngbräda till hårdrockstoppen. Eller, de är praktiskt taget där. Tillsammans med band som redan eller snart säljer miljontals album spelar Anvil på jättegalan Super Rock i Japan. De delar scen med Scorpions, Bon Jovi, Whitesnake och MSG.
Men med kackiga produktioner och uselt management kör Anvils karriär i diket. I stället blir de kanadensiska pionjärerna bara en avgörande influens för unga arga thrashband som Metallica.
Drygt 25 år senare har ”The story of Anvil”, en brutalt ärlig dokumentär med samma gränsöverskridande kvalitéer som ”Some kind of monster”, byggt bandets upprättelse.
