Var i Norge nyligen för att bevaka norska valet. Trots att Norges ekonomi i år väntas bli större än den svenska (norrmännen är bara hälften så många) är det svårt att inte drabbas av storebrorskänslor. Normännen verkar fortfarande så oskyldiga och oförstörda.

Ta bara det här mer partiernas valvaka.

Jag hör av mig samma dag och ville ha ackreditering. Inga problem blir svaret. Någon deadline existerar inte.

När jag väl dyker upp på Fremskrittspartiets valvaka på den Norske Teater, en tvärgata bort från Karl Johan ärr det idel glada miner i entrén.

Jag säger mitt namn och får min ackrediteringsbricka att hänga runt halsen. Ingen ber att få se något id-kort. Ingen söker igenom min ryggsäck. Ändå står jag nån timme senare på en knapp armslängds avstånd från partiledaren Siv Jensen.

Det är som om säkerhetsdiskussionen från 11 september aldrig nått vårt västra broderland. Och vet ni vad, det känns rätt trevligt.

 

För övrigt…

undrar jag vad Iran tänker på när de testskjuter två av sina medeldistansrobotar bara några dagar innan de ska börja förhandla med USA om kärnenergiprogrammet. Försöker de visa sig tuffa, skaffa sig bättre förhandlingsläge eller vad?

Känns inte som det optimala sättet att ta Barack Obamas utsträckta hand.