På 30 sekunder gjorde Michelle Obama mer för att tina upp förbindelserna mellan USA och Frankrike än George W Bush gjorde på åtta år.

Allt som krävdes var fyra ord.

När presidentens äkta hälft lägger sig i världspolitiken slutar det oftast med klavertramp eller pinsamheter.

Michelle Obama vet hur en slipsten ska dras.

Häromdagen mötte hon den utländska pressen i Vita Husets trädgård för att berätta vad hon vill göra som presidentfru. USA:s första dam förväntas ha åtminstone en fråga som hon brinner för. Utom Hillary som brann för allt och lite väl mycket för en allmän sjukförsäkring.

Fru Obamas hjärtefråga är skolbarnens hälsa. Hon vill lära dem att äta rätt och hålla vikten.

– Gnäll inte på grönsakerna, sa presidentfrun med adress till barnen. Ät dom bara.

När hon kom in på sin egen kosthållning släppte hon ett sensationellt erkännande som hördes ända till Elyséepalatset i Paris.

– Jag älskar french fries.

Pommes frites alltså.

Jag vet inte om Michelle Obama tänkte på det men med de orden gjorde hon slut på en lång och bitter strid mellan USA och Frankrike.

Minns Irakkriget när Bush försökte pressa alla allierade att ställa upp med trupper och stödja kriget mot Saddam och hans (icke-existerande) massförstörelsevapen och hans (icke-exsisterande) kontakter med al-Qaida.

Fransmännen vägrade och blev av försvarsminister Rumsfeld hånade för att tillhöra ”det gamla Europa”. Det vill säga den delen som inte villigt lät sig luras med i ett krig på falska premisser.

Jag minns inte vem som kom med förslaget men snart startade en rörelse i USA för att vägra äta french fries. Vilket inte är lätt för snabbmatstillvänjda amerikaner.

Så istället döptes potatispinnarna om till freedom fries ”over there”.

Vilket givetvis fick fransmännen att surna till.

Relationerna mellan de två länderna nådde fryspunkten. Inte bara på regeringsnivå.

Även om det blivit lite bättre sedan Bush flyttade ut från Vita Huset ligger surdegen kvar och jäser.

Ända tills nu när Michelle Obama yttrat de förlösande fyra orden.

– I love french fries.

 

Tiga ihjäl dem eller exponera deras extrema åsikter?

I kväll tas ännu ett steg i riktning mot att möta högerextremister i öppen debatt.

Ska bli intressant att se vem som tjänar på att brittiska rasistpartiet. BNP, får vara med i BBC:s debatt.

Gynnar det BNP eller skadar det partiet?

Runtom i Europa pågår en ständig debatt om hur högerextrema och främlingsfientliga partier ska hanteras så att de inte får ett reellt inflytande över politiken.

Från taktiken att tiga ihjäl partierna som var den som gällde i åtminstone Sverige tills ganska nyligen rör sig nu alltfler länder mot att ge högerextremister utrymme i media.

Sverigedemokraterna får skriva debattartiklar i Aftonbladet. BNP får vara med i det klassiska BBC-programmet ”Question time” för första gången.

BBC resonerar så här. Eftersom BNP fick nästan en miljon röster i EU-valet så har de en så stor väljarbas att demokratin kräver att de ska få göra sin röst hörd även i media.

Kritikerna rasar och hävdar att BNP:s invandrarfientliga åsikter får ökad legitimitet i och med TV-medverkan.

Jag är inte så säker på att de har rätt.

Hur man i dagens informationstäta samhälle ska kunna förtiga främlingsfientliga partier begriper jag inte. De har alla möjligheter i världen att själva nå ut till de breda massorna.

I en demokratisk värld måste vi nog stå ut med att människor framför åsikter som flertalet av oss känner avsky inför.

Och i länderna som Österrike och Danmark där högerextrema partier är stora går det inte att stänga dem ute från media.

Därmed inte sagt att vi borde öppna alla slussar och fylla löpsedlar och TV-soffor med högerextremister. Men att helt ignorera dem går inte längre.

Även om bara tanken på att se den för rasistbrott dömde BNP-ledaren Nick Griffin i BBC:s debattprogram känns motbjudande

Pratade häromdagen med Anders Widfeldt, svensk statsvetare verksam vid universitetet i skotska Aberdeen och expert på högerextrema rörelser. Hans bedömning är att främlingsfientliga rörelser går fram mest i länder där de etablerade partierna suddat ut skillnaderna mellan sig.

I länder med tydliga vänster och högerpartier får de inte fäste på samma sätt. Där finns alternativ för väljarna.

Jag tror han har rätt. Även om detta bara är en av många faktorer som påverkar.

En rödblå regering i Sverige efter valet vore mumma för Sverigedemokraterna.

Om alla slutar att försöka vara mittenparti så kanske risken minskar för att Åkessons gäng tar plats i riksdagen.

 

Största hotet i Afghanistan just nu är inte talibanerna.

Världspolitiken har fått en helt ny motståndare.

Snö.

Dagen för omval i Afghanistan mellan sittande presidenten Hamid Karzai och utmanaren Abdullah Abdullah är satt till den 7 november. Då kan den afghanska vintern mycket väl ha tagit sitt grepp om landet.

Valet riskerar att fyrsa inne.

På sommaren är det hett och dammigt. Men vintrarna kan vara fruktansvärda. Stora delar av landet är bergigt och ligger högt. Vintern kan slå till snabbt och skoningslöst.

Jag har sällan frusit så mycket som i den tunga blötsnön i huvudstaden Kabul. Bilarna slirar sig fram och det är varken kul eller säkert att vara fotgängare.

Kabul fungerar i alla fall. Många byar är helt isolerade vintertid när snö gör redan usla vägar ofarbara.

Där hotar snön demokratin mer än talibanerna.

Den andra valomgången behövs för att åtminstone återupprätta en liten gnutta förtroende för det afghanska valsystemet. I nuläget är det ingen som är villig att godta ett valresultat med tanke på det enorma valfusket i första omgången.

Samtidigt tar myndigheterna en stor risk.

I värsta fall kan vädret stoppa tiotusentals afghaner från att rösta.

Balansgången är svår.

Egentligen är den 7 november alldeles för tidigt. På dess dryga två veckor får myndigheterna svårt att förbereda valet tillräckligt. 

Som Carl Bildt påpekade blir det svårt att få dit lika många internationella observatörer på så kort varsel. 

Fast han borde ha sagt lika få. Säkerhetsläget gör det helt enkelt för farligt att skicka ut utländska valobservatörer till många delar av landet, framförallt de södra. Därför var antalet observatörer alldels för få redan i första valomgången den 20 augusti. Ett av skälen till att ett så gigantiskt valfusk kunde genomföras.

Ännu färre observatörer innebär risk för ännu större valfusk.

Men myndigheterna vågar helt enkelt inte skjuta valet längre fram för då är ett nytt fiaskoval nästan garanterat. 

Den här gången på grund av vädret.

 

Att tiga ihjäl dem fungerade inte.

Nu försöker Europas etablerade partier hitta nya sätt att bemöta högerextremisterna.

Resultatet? Uselt än så länge.

När den holländske högerpopulisten Geert Wilders i februari försökte resa in i Storbritannien stoppades han av de brittiska myndigheterna. Wilders var inte välkommen på grund av sina anti-muslimska åsikter.

Britternas aktion gjorde att Wilders fick stor uppmärksamhet i media. Av många framställdes han som en martyr som förföljdes för sina åsikter skull.

I slutet av förra veckan flög Wilders än en gång till Heathrow. Den här gången släppte britterna in honom. Wilders kunde ta sig till parlamentsbyggnaden i Westminister där han tänkt hålla ett tal men blev hindrar av muslimska motdemonstranter.

Ändå blev det en seger för honom och de mörka krafterna.

Fallet Wilders beskriver de etablerade  partierna dilemma. Hur ska de lyckas stoppa högerextremisterna framfart? På vilket ben ska man stå?

Att undertrycka deras åsikter fungerar inte i dagens internetvärld då möjligheterna att nå ut är så mycket större. Tiger normala medier ihjäl dem blir det bara en bekräftelse på de högerextremas konspirationsteorier. 

I många länder är de dessutom så stora att de har ett demokratiskt mandat.

Öppet möta deras åsikter?

En ny taktik som än så länge inte verkar fungera. De högerextrema har blivit mycket skickligare i att argumentera och försöker ofta dölja sin verkliga agenda. Sverigedemokraterna är bara ett exempel på det.

Dessutom slår dessa partier an en stäng hos många. Det finns folk som är rädda för att muslimerna är på väg att ta över världen eller att utlänningar tar deras jobb. Den rädslan är inte lätt att argumentera bort. Särskilt inte i tider av ekonomisk kris och allmän osäkerhet.

Anders Widfeldt, expert på högerextrema rörelser vid Universitetet i Aberdeen har en teori om hur de högerextrema gynnas.

– Ju mindre skillnad det är mellan de etablerade höger och vänsterpartierna desto bättre grogrund för högerextremism, säger han. Men om de har framgång eller inte beror också på hur karismatisk partiledaren är och hur bra det politiska budskapet är förpackat. Något universalmedel för att bekämpa dem finns inte.

Att anpassa sig är en vanlig taktik.

I praktiken är det vad som händer runtom i Europa. Etablerade partier intar hårdare ståndpunkter mot invandrare och muslimer. Genom att plocka upp en del av deras åsikter hoppas samhället dra undan mattan för högerextremisterna.

Senast under valen till Europarlamentet lyckades Frankrikes Nicolas Sarkozy stoppa Len Pen och Nationella Frontens framgångar genom att inta en hård linje mot invandrare. Han uttalade sig också väldigt negativt om burkan, en slöja som nästan helt täcker kvinnan ansikte, och sa att den inte var välkommen i Frankrike.

Medan högerextremisterna gick kraftigt fram runtom i Europa så gick de tillbaka i Frankrike.

Men till priset av att samhället anammar idéer som man tidigare så hårt bekämpat. 

Vad är då vunnet?

 

FAKTA

De högerextrema och högerpopulistiska partierna i Europa är en brokig samling som skiljer sig åt rätt mycket. En sak har de gemensamt, fientlighet mot invandrare och flyktingar.

Här är några av Europas extrema högerpartier.

 

Storbritannien:

BNP, British National Party med Nick Griffin som ledare. Fick två platser vid valen till Europaparlamentet. Första gången till blivit invalda i någon församling. BNP tvingas nu låta även icke-vita bli medlemmar.

 

Nederländerna:

Frihetspartiet under ledning av Geert Wilders. Blev näst största parti i Europavalen. Jämställer Koranen med Adolf Hitlers ”Mein Kampf”.

 

Ungern:

Jobbik med ledaren Gabor Vona. Fick 15 procent i EU-valet. Vill ha specialpolis för att skydda medborgarna mot brottslighet och romer.

 

Italien:

Lega Nord med ledaren Umberto Bossi. Invandrarfientligt. Sitter i parlamentet som stödparti åt Silvio Berlusconi.

 

Bulgarien:

Attack med Volan Siderov som ledare. Vill förbjuda andra språk än bulgariska och utländskt ägande.

 

Belgien:

Vlaams Belang, tidigare Vlaams Block. Vill ha en oberoende flamländsk stat. Alla som vill komma dit måste klara flamländskt språk- och kulturtest i sitt hemland först.

 

Frankrike:

Nationella Fronten med Le Pen. Tappat något. Inne i generationsskifte där Le Pens dotter  Marine troligen blir ny partiledare.

 

Danmark:

Dansk Folkeparti. Ledaren Pia Kjaersgaard har skickligt ”tvingat” övriga partier att bli mer invandrarfientliga.

 

Norge:

Fremskrittspartiet med Siv Jensen. Gjorde nyligen ett rekordval i Norge där de fick 22,8 procent och blev största borgerliga parti. Har mer komplett politik än de flesta invandrarfientliga partier och anses mer moderata.

 

Österrike:

Har numera två konkurrerande högerextrema partier, FPÖ och BZÖ. Totalt fick de över 28 procent i parlamentsvalen förra året. Tidibgare högerpopulistiske ledaren Jörg Haider dog i bilolycka förra året.

 

Schweiz:

SVP med starke mannen Christoph Blocher. Fick 29 procent av rösterna i senaste valet. Sitter i regeringen men skakas också av inre splittring.

 

Slovakien:

Slovakiska nationalistpartiet. Fick 19 procent av rösterna i EU-valet men valdeltagandet var extremt lågt. Är emot invandrare i allmänhet och romer i synnerhet.

 

När politiker försöker utnyttja media känns det hemtamt och lätt att genomskåda. Varningssignalerna är inte svåra att känna igen.

Tydligen får vi nu börja vänja oss vid att även vanliga människor försöker manipulera media.

Dramat med luftballongen och den sexårige pojken Falcon var inget drama utan en bluff från början till slut.

En tragisk och skrämmande bluff.

Tragisk för att föräldrar är beredda att utnyttja sina barn för att skapa uppmärksamhet kring sin egen person. Kan man sjunka lägre?

Skrämmande därför att incidenten blottlägger en fundamental svaghet hos dagens media.

Hur kan vi vara så lättlurade?

USA:s och många av övriga världens TV-bolag och nyhetssajter ägnade timmar av dyrbar sändningstid åt vad man trodde var en dramatisk nyhetshändelse.

I vårt tidevarv av snabba nyheter och ständig uppdatering gör kravet på att vara snabbast att man ibland glömmer ställa de viktiga, kritiska frågorna innan man kör ut en nyhet.

Ingen vågar avstå från dramatiken av rädsla för att missa en bra story.

Frågan inställer sig; hur många fler gånger har vi blivit lurade?

Enskilda personer kan ha mycket att vinna på att få sina ”15 minutes of fame”. Med dollarbuntar i ena vågskålen väger sanningen lätt.

Kanske dags för en större portion misstänksamhet från både media och mediakonsumenter.

 

Med talibanernas nästan dagliga attacker mot armébaser och polisstationer finns det en fråga som håller Barack Obama vaken om nätterna.

Kan extremister lägga vantarna på Pakistans kärnvapen?

Frågan är fel ställd förstår jag när jag ringer Shannon Kyle, kärnvapenexpert på fredsinstitutet Sipri. 

– Största problemet är inte kärnvapnen i sig utan de laboratorier som producerar plutonium och höganrikat uran, säger han. Det är känt att al-Qaidasympatisörer arbetar vid de här anläggningarna.

Pakistan har på sistone kraftigt ökat sin produktion av plutonium i syfte att utöka sin kärnvapenarsenal. Inte ens USA kan ha koll på att inget material försvinner.

– Allting är mycket känsligt och mycket hemligt men vi vet att Pakistan öppnat två nya produktionsställen för plutonium, säger Shannon Kyle.

Det är betydligt enklare – utan att vara lätt – att komma över en mindre mängd vapenplutonium än att stjäla en hel bomb. Merparten av Pakistans minst 60 kärnvapen är inte skjutklara. Stridsspetsar och utlösningsmekanismer förvaras separat.

Hur noggrann personkontroll de pakistanska myndigheterna än gör är det nästan omöjligt att hindra islamistiska fundamentalister från att infiltrera laboratorierna.

Senaste åren har ett större antal pakistanska vetenskapsmän återvänt från utlandet för att börja jobba inom kärnvapenindustrin. Några av dem misstänks, enligt amerikanska underrättelsekällor, sympatisera med radikala muslimska grupper.

Omkring 70 000 personer är sysselsatta i landets kärnvapenprogram. Runt 7000-8000 är forskare. Av dessa sitter tvåtusen på ”avgörande information” om hur man tillverkar en bomb. 

Vill bara några av dessa gå terroristers ärenden kan Obamas värsta mardröm vara ett faktum.

Frågan om Pakistans kärnvapen ligger i en av de absolut översta högarna på presidentens skrivbord i Ovala rummet. Pentagon genomför regelbundet övningar där man simulerar hur USA ska agera om extremister tar över Pakistan.

Trots att Pakistan får amerikanskt bistånd för att förbättra kärnvapensäkerheten råder en stark misstänksamhet mellan länderna.

USA litar inte på att Pakistan klarar att skydda sina vapen i ett nödläge och Pakistan vill inte berätta för USA exakt var man har sina kärnvapen av rädsla för att amerikanerna i ett krisläge flyger in specialstyrkor för att ”stjäla” vapnen.

Säkerhetsdebatten har blivit akut i och med talibanernas dokumenterade förmåga att slå till direkt mot militär- och statsapparat.

I första veckan intogs arméhögkvarteret i Rawalpindi, en halvtimme från huvudstaden. Angriparna lyckades hålla stånd i nästan ett dygn.

I början av veckan attackerades tre säkerhetsanläggningar i Lahore, en storstad i Pakistans hjärta.

Talibanerna visar med dessa dåd inte bara att de har kapaciteten av att angripa svåra mål utan också att de kan slå till utanför sina traditionella områden längs gränsen mot Afghanistan.

På allvar börjar det talas om risken för ett inbördeskrig.

Räkna med att den amerikanska specialstyrkorna ligger i startgroparna.

 

Från fuskval till fiaskoval till ny valomgång.

Det verkar som Hamid Karzai till slut får ge sig och gå med på en andra valomgång i presidentvalet i Afghanistan.

Men hinner dom fixa det?

Karzai tycker han vunnit men valfusket har antagit sådana proportioner att till och med hans egna rådgivare börjar inse det oundvikliga. 

När Afghanistans USA-ambassadör säger att en andra valomgång är trolig är det ett tydligt tecken.

Enligt EU:s observatörer så kan en fjärdedel av rösterna ogiltigförklaras. I så fall hamnar Karzai troligen under de 50 procent som krävs för att bli vald i första omgången. Granskningen av valsedlar pågår fortfarande.

En andra valomgång är nödvändig för att inte befolkningens tilltro till demokrati ska haverera totalt. Fusket har varit så omfattande att det preliminära valresultatet helt saknar legitimitet.

Karzais läger använde falska vallokaler där tiotusentals fejkade röster registrerades.

Även med u-landsmått mätt har valet i Afghanistan varit extremt struligt. Två månader har snart gått sedan valdagen och fortfarande finns inget definitivt resultat klart.

Ska det bli en andra valomgång måste beslutet fattas snart. Vintern är på väg i det bergiga landet. Så fort snön börjar falla skärs många byar av från normala kommunikationer. Då kan inget val hållas.

Frågan är om landets myndigheter kan organisera ett nytt val på så kort varsel. Det talas om en månad från nu.

Ska det vara någon vits måste det fungera bättre den här gången. Det får inte bli ett fuskval till. Hur det ska kunna garanteras är det ingen som vet.

Säkerhetsläget i landet är så dåligt att omvärlden bara vågar skicka ett fåtal valobservatörer när det egentligen skulle behövas minst en oberoende bedömare i varje vallokal.

I en avgörande kamp man mot man ställs Karzai mot Abdullah Abdullah som enligt de preliminära resultaten i första omgången fick 28 procent av rösterna mot Karzais 55 procent.

Så även med hänsyn tagen till fusket är ett grundtips är att Karzai lyckas hänga sig kvar vid makten. 

Mot USA:s vilja.

Inget land i världen avrättar fler än Kina.

Nu har regimens domstolar slagit till igen.

Dödsstraff mot sex personer som var inblandade i upploppen i provinsen Xinjiang tidigare i år.

De var anklagade för mord, mordbrand och rån.

Men för myndigheterna handlar straffen egentligen om att kväsa alla försök från lokalbefolkningen, uigurerna, att bryta sig loss från Kina.

Upploppen har sin grund i att Kina under lång tid uppmuntrat vanliga kineser att bosätta sig i den östliga provinsen. Uträkningen är att lokalbefolkningen så småningom ska vara i minoritet vilket är tänkt att försvaga deras självständighetssträvanden. 

Kina använder samma taktik i Tibet.

Regimen tvekar inte att använda dödstraffet som ett av många medel för att bli av med misshagliga element.

Omvärlden ids inte ens reagera längre. Utom en gång per år när Amnesty kommer med sin rapport om länder som tillämpar dödstraff.

Kina toppar år efter år med någonstans mellan 3 000 och 4 000 avrättningar efter summariska rättegångar.

Ett annat land som hamnar längre ner på listan bland idel förtryckarregimer är USA. 

Inte en särskilt smickrande omgivning för frihetens bastion.

Dödstraffet är ovärdigt i ett civiliserat samhälle. Borde vara dags för kineserna att fundera över andra medel för att hålla ihop sitt land.

Att Kina stärker sina relationer med Afrika är inget fel i sig. Men sättet kineserna gör det på gör en lätt mörkrädd.

När militären i Guinea nyligen öppnade eld rakt in i en folksamling på en fotbollsstadion i huvudstaden Conakry dödades över 150 människor.

Hela världen fördömde spontant övergreppet. Till och med Afrikas egen samarbetsorganisation, OAU, var snabba med att kräva att de ansvariga ställs till svars. OAU brukar annars inte gilla att fördöma ens diktaturer.

Så vad gör då Kina i detta läge?

Jo, man är i färd med att ge Guinea att mångmiljardlån på mycket förmånliga villkor i utbyte mot mineraler och olja.

Kinas politik är att inte ställa några villkor när man ger lån eller bistånd. Kina handlar med några av Afrikas värsta diktaturer utan att låta sig påverkas av bristen på demokrati eller mänskliga rättigheter.

När andra länder backar och till och med inför sanktioner så ställer Kina upp med en hjälpande hand. Så har man gjort i Sudan och Zimbabwe.

Taktiken gör att Kina tillförsäkrat sig leveranser av olja och viktiga mineraler till sin industri.

Kinas handel med Afrika uppgår nu till närmare 750 miljarder kronor. Den har fyrdubblats på fyra år.

I Afrika uppträder Kina som mer råkapitalist än västvärlden.

 

Ryssland ligger på 107:e plats i tidskriften The Economists demokratiindex för världen 2008.

Landets finns under rubriken hybridregimer, demokrarti och diktatur i förening.

Trenden är nedåtgående. Från året innan halkade man ner fem platser.

Efter att ha tagit del av resultaten från lokalvalen i Moskva känner jag mig rätt säker när jag skriver att det inte lär bli någon klättring uppåt 2009.

I valet fick premiärminister Vladimir Putins parti närmare 70 procent av rösterna.

Av övriga partier var det bara kommunisterna som klarade 7-procentsspärren med 13,2 procent av rösterna.

Oppositionen är i praktiken utraderad.

Tragedin har sin grund i statens medvetna taktik att slå ner all opposition. Förpesta deras tillvaro. Arrestera deras företrädare. Neka dem möjlighet att föra ut sitt budskap.

Men den är också ett utslag av ett ryskt folk som i praktiken säger som Bert Karlsson; ”vi vill ha diktatur – bara det är Vladimir Putin som bestämmer”.

En majoritet av ryssarna verkar inte kunna skaka av sig Tsar-arvet.

Så länge ekonomin går hyfsat ser de inget större värde i politisk mångfald. 

I politisk mening är man på väg tillbaka till ett Sovjettillstånd. En modell som tangerar den kinesiska där rå kapitalism förenas med politisk ofrihet.

Kanske något för Bert Karlsson att vidareutveckla?