Med talibanernas nästan dagliga attacker mot armébaser och polisstationer finns det en fråga som håller Barack Obama vaken om nätterna.

Kan extremister lägga vantarna på Pakistans kärnvapen?

Frågan är fel ställd förstår jag när jag ringer Shannon Kyle, kärnvapenexpert på fredsinstitutet Sipri. 

– Största problemet är inte kärnvapnen i sig utan de laboratorier som producerar plutonium och höganrikat uran, säger han. Det är känt att al-Qaidasympatisörer arbetar vid de här anläggningarna.

Pakistan har på sistone kraftigt ökat sin produktion av plutonium i syfte att utöka sin kärnvapenarsenal. Inte ens USA kan ha koll på att inget material försvinner.

– Allting är mycket känsligt och mycket hemligt men vi vet att Pakistan öppnat två nya produktionsställen för plutonium, säger Shannon Kyle.

Det är betydligt enklare – utan att vara lätt – att komma över en mindre mängd vapenplutonium än att stjäla en hel bomb. Merparten av Pakistans minst 60 kärnvapen är inte skjutklara. Stridsspetsar och utlösningsmekanismer förvaras separat.

Hur noggrann personkontroll de pakistanska myndigheterna än gör är det nästan omöjligt att hindra islamistiska fundamentalister från att infiltrera laboratorierna.

Senaste åren har ett större antal pakistanska vetenskapsmän återvänt från utlandet för att börja jobba inom kärnvapenindustrin. Några av dem misstänks, enligt amerikanska underrättelsekällor, sympatisera med radikala muslimska grupper.

Omkring 70 000 personer är sysselsatta i landets kärnvapenprogram. Runt 7000-8000 är forskare. Av dessa sitter tvåtusen på ”avgörande information” om hur man tillverkar en bomb. 

Vill bara några av dessa gå terroristers ärenden kan Obamas värsta mardröm vara ett faktum.

Frågan om Pakistans kärnvapen ligger i en av de absolut översta högarna på presidentens skrivbord i Ovala rummet. Pentagon genomför regelbundet övningar där man simulerar hur USA ska agera om extremister tar över Pakistan.

Trots att Pakistan får amerikanskt bistånd för att förbättra kärnvapensäkerheten råder en stark misstänksamhet mellan länderna.

USA litar inte på att Pakistan klarar att skydda sina vapen i ett nödläge och Pakistan vill inte berätta för USA exakt var man har sina kärnvapen av rädsla för att amerikanerna i ett krisläge flyger in specialstyrkor för att ”stjäla” vapnen.

Säkerhetsdebatten har blivit akut i och med talibanernas dokumenterade förmåga att slå till direkt mot militär- och statsapparat.

I första veckan intogs arméhögkvarteret i Rawalpindi, en halvtimme från huvudstaden. Angriparna lyckades hålla stånd i nästan ett dygn.

I början av veckan attackerades tre säkerhetsanläggningar i Lahore, en storstad i Pakistans hjärta.

Talibanerna visar med dessa dåd inte bara att de har kapaciteten av att angripa svåra mål utan också att de kan slå till utanför sina traditionella områden längs gränsen mot Afghanistan.

På allvar börjar det talas om risken för ett inbördeskrig.

Räkna med att den amerikanska specialstyrkorna ligger i startgroparna.