Kommunist-Kina firar 60 år.

Även om det nu för tiden inte är så mycket bevänt med kommunismen.

Kina har på 60 år gått från ett utfattigt bondesamhälle till en modern industrination. En resa som det tog många europeiska länder betydligt längre tid att göra.

Jag minns när jag första gången besökte Kina i början av 1980-talet. För första gången kunde man resa i landet på egen hand. Kineserna stirrade på oss som vi kom från en annan planet. Några försökte på stapplande engelska ta kontakt.

Utanför Pekings då första och enda lyxhotell samlades folk i klungor och glodde in på den upplysta flärden. Sen satte de sig på sin cyckel och uppslukades av motorvägen av plingande tvåhjulingar. Bilar var sällsynta på den tiden.

Annat är det i dag när bilköerna är oändliga, märkesbutikerna ligger på rad och skyskraporna trängs mot himlen. Och när nästan varje kines blivit aktieägare.

Fast den största resan är kanske ändå den mentala. Från ett land där hundratals miljoner människor alla uttalade exakt samma åsikt och viftade med Maos lilla röda. Till dagens frimodiga diskussioner på gator och torg.

Från den mörkblå Maodressen till senaste västerländska mode.

Jag undrar vad den resan satt för spår i kineserna.

Kommunistpartiet fortsätter att lägga sig i stort och smått men fungerar inte längre som åsiktspolis. Så länge man inte är direkt regimkritisk vill säga.

Hur länge håller den kinesiska modellen där kapitalismen och kommunismen förenas på ett unikt sätt?

Förmodligen så länge som flertalet kineser fortsätter att få det bättre materiellt.

 

För övrigt…

noterar jag att USA offrar den amerikanske diplomaten Peter Galbraith, FN-sändebud i Afghanistan. Han höjde rösten rejält mot valfusket under presidentvalet i augusti. Nu har Obama insett att han nog ändå får dras med Hamid Karzai som president. Med Galbraith kvar på posten är bra relationer utsiktslösa.