Jag tror de flesta svenskar länge trott att de svenska trupperna i Afghanistan är ute på ett tämligen ofarligt fredsuppdrag.

De två senast skadade svenska soldaterna är en smärtsam påminnelse om att inget kunde vara mer felaktigt.

Värst av allt; vi kan räkna med att fler svenskar kommer att dödas och skadas.

När svenskarna stationerades i norra Afghanistan var området kliniskt fritt från talibaner och andra islamistiska element. Så är det inte längre.

Talibanerna har etablerat sig även i Mazar-i-Sharif och genomfört en rad attacker. Både rena eldöverfall och utplacering av vägbomber. Svenskarna är alltmer utsatta.

Även om de här två svenskarna skadades i en eldstrid så är ”roadside bombs” den stora risken. De slutar nästan alltid med döden eller mycket svåra skador. Afghanerna har lärt sig från sina kompisar i Irak hur det går till. 

Trots stora förluster har amerikanerna inte hittat något botemedel mot de fjärrstyrda bomberna som utlöses när en bil passerar.

Svenskarna måste vänja sig vid att de numera av många afghaner – inte bara talibaner – betraktas som en krigförande part och inte en fredsstyrka. Svenskarna står under Nato-befäl.

Lokalbefolkningen älskar inte talibanerna men de är afghaner och inte utländska inkräktare.

En annan faktor som talar för ökade svenska förluster är att soldaterna ska börja utbilda afghansk militär på kompaninivå. Det gör att de tvingas exponera sig mer. Soldaterna ska leva, träna och strida ihop med sina afghanska kollegor.

Långt bort från den relativa tryggheten av den svenska campen i Mazar-i-Sharif.