Enda som är säkert med den årliga spekulationen om vem som ska få Nobels fredspris är att vi som tippar väldigt sällan prickar rätt.

För att inte riskera ännu ett misslyckat tips nöjer jag mig med att lyfta fram några av huvudkandidaterna.

Fältet i år är ovanligt öppet. Någon självklar fredsinsats att belöna finns inte.

Ändå har den norska Nobelkommittén tagit emot rekordmånga nomineringar, 205 stycken.

Kinesiska dissidenter är några av dessa.

Två huvudfavoriter är Hu Jia som förra året dömdes till 3,5 års fängelse för ”subversiv verksamhet” och Wei Jingsheng som avtjänade 17 år i fängelse för att han uppmanade till reformer av Kinas kommunistparti. Numera bor han i USA.

Med Nobelkommitténs tidigare uppkäftiga sinnelag i åtanke borde en kinesisk pristagare vara gjuten eftersom det i år är 20 år sedan massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking. Men med tanke på att man 1989 gav Tibets andlige ledare Dalai Lama priset så kanske det blir lite väl mycket av politiskt statement.

Kanske törs man inte heller äventyra den nya världsordningen där USA och Kina ska samarbeta närmare.

USA:s president Barack Obama är nominerad men det vore konstigt om han fick priset. Visserligen säger han många bra saker om fred och nedrustning men han har inte hunnit göra så mycket än. Påläggskalv är han definitivt.

Kanske är dags igen för den lilla människan som gjort en stor insats (förra året gick ju priset till Finlands före detta president Ahtisaari).

Denis Mukwege från krigshärjade Kongo är en sådan. Hans sjukhus i Bukavu för våldtagna kvinnor är en ljuspunkt i en annan till synes hopplös konflikt.

Bland institutionerna är Internationella krigsförbrytartribunalerna för f d Jugoslavien och Rwanda tänkbara pristagare. De har med tålmodigt arbete visat att de som ligger bakom folkmord inte längre kan komma undan.

Rätt många av de förhandsfavoriter som nämns i år har jobbat hårt för fred men inte nått ända fram.

Det gäller den kvinnliga colombianska senatorn Piedad Cordoba som länge försökt få till en förhandlingslösning av kriget mellan regimen i Colombia och Farc-gerillan.

Ghazi bin Muhammad, medlem av den jordanska kungafamiljen försöker få igång en dialog mellan olika religioner i Mellanöstern.

Sima Samir, ledde i många år kampen för mänskliga rättigheter i Afghanistan och är nu FN-sändebud i Darfur. Där är fred fortfarande långt borta.

Den som hoppas på en svensk pristagare lär nog bli besviken. Hans Blix har visserligen varit i ropet sedan han ledde sökandet av Saddam Husseins icke-existerande massförstörelsevapen. Men eftersom hans inspektioner inte avvärjde Irakkriget känns vägen till ett fredspris lång.

 

Fakta 1: Om det är nån som undrar varför fredspriset delas ut i Norge när övriga pristagare utses i Sverige så beror det på att Alfred Nobel fastslog det i sitt testamente. Kommittén som utser kandidaterna består av norska politiker som utses av Stortinget.

Fakta 2: Så här lyder Alfred Nobels ord i sitt testamente om vem priset ska tilldelas: ”den som hafva gjort menskligheten den största nytta” och att en del tilldelas den person som ”som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.