När jag drar ifrån gardinerna denna morgon är himlen mörkt grå. Som jag minns det var vädret detsamma i dag för 20 år sedan då Berlinmuren föll. Grått och råkallt.

Då var jag helt ovetande om den historiska händelse som skulle utspela sig några timmar senare. Nu vet vi alla hur Europas öde i ett slag förändrades.

Tyska morgon-TV visar en inspelning från presskonferensen där kommunistpartiets partisekreterare Günther Schabowski i praktiken öppnar muren. Känns konstigt när jag ser mig själv flimra förbi på de gamla bilderna med en undrande min i ansiktet.

På TV hotar de med regn under dagen och kanske även under kvällen när muren ska falla en gång till.

Har de senaste dagarna promenerat förbi de tusen dominostenarna som ställts upp från Potsdamer Platz till Riksdagshuset. De är betydligt lägre än den riktiga muren och målade i glada färger även om motivet ofta är muren.

Meningen är att stenarna – som egentligen inte är några stenar utan tillverkade av gipsplattor – i kväll ska börja fällas i varje ände. De sista stenarna ska falla tillsammans framför Brandenburger Tor där en rad höga dignitärer sitter på de uppbyggda läktarna.

Min känsla så här inför är att det blir ett högtidligt och lite stelt firande som det ofta blir när statschefer ska hålla högtravande tal. Återstår att se om människomassorna kan ändra på det.

En sak vet jag säkert. En folkfest som ens kommer i närheten av det som hände för 20 år sedan när östtyskarna strömmade över muren blir det inte.

Den spontana glädjen, den känslomässiga explosionen var unik. Den händer en gång och inte mer.

I tyska tidningar har jag läst att man förväntar sig bortemot en miljon besökare. 

I så fall blir det kaos. 

Visserligen är sträckan där stenarna står 1,4 kilometer lång men det är också trångt på båda sidor större delen av vägen. Bara ett fåtal av alla kommer att kunna se något live.

I går morse hämtade jag och fotograf Lotte Fernvall ut våra ackrediteringar. En sträng tysk dam med glasögonen hängande i snodd granskade kritiskt våra id-kort. 

Vi blev fotograferade och fick vars en plastbricka. När jag frågade vart vi hade tillträde med denna ackreditering blev svaret; ingenstans.

– Ni får stå bland allmänheten, säger damen.

Hon föreslår att vi sitter i presscentret och ser allt på video.

Knappast aktuellt. Då kunde jag lika gärna ha stannat i Stockholm och tittat på TV.