Folken vill att trupperna tas hem.

Regeringarna vill stanna kvar.

Precis som i fallet Irak håller det folkliga stödet för kriget i Afghanistan på att försvinna.

En majoritet av både britter, amerikaner och tyskar tycker att insatsen ska avslutas.

57 procent av amerikanerna är emot kriget. 63 procent av britterna och tyskarna. 82 av kanadensarna. Enligt bland annat de amerikanska opinionsinstitutet PEW. Siffrorna varierar och har en tendens att öka vid motgångar.

Bara 15 procent av amerikanerna är starkt för kriget.

Faktum är att det nästan inte går att hitta något land med trupper i Afghanistan där en majoritet av befolkningen stödjer de väpnade insatsen.

Skälen är åtminstone tre.

Orsak 1: Ingen verklig fredsinsats längre. I många länder, däribland Sverige, har insatsen i Afghanistan presenterats som en normal fredsinsats under FN-mandat. En sådan bygger på att det finns minst två stridande parter som skrivit på ett fredsavtal. Uppdraget för de utländska soldaterna är då att övervaka att fredsavtalet följs. Helst ska ingen dö.

I Afghanistan är förutsättningen helt annorlunda. Något fredsavtal existerar inte. Istället pågår ett allt intensivare inbördeskrig där talibanerna försöker ta tillbaka makten som USA tillsammans med lokala afghanska trupper tog ifrån dem i oktober 2001.

I takt med att talibanernas attacker ökar inser alltfler att det är ett krig som pågår. Folk (förutom britter och amerikaner) känner sig lurade. De trodde det handlade om ett rent fredsuppdrag.

Orsak 2: Fler och fler tror inte att kriget går att vinna. Kriget har pågått i åtta år men säkerhetsläget försämras hela tiden. Talibanerna blir starkare och starkare trots att den utländska truppnärvaron mångdubblats sedan början av kriget.

Fler och fler utländska soldater dör utan att Nato och USA vinner terräng. Amerikaner börjar få dåliga vibbar och minnas Vietnamkriget.

Orsak 3: Folk begriper inte längre varför Nato och USA är där. En majoritet stödde tanken på att störta den regim som gjort det möjligt för Usama bin Ladins al-Qaida att planera och genomföra terrorattackerna den 11 september 2001. Liksom målet att förvandla Afghanistan till en demokrati där kvinnor tillåts att arbeta och flickor får gå i skolan.

Presidentvalet i augusti i år blev med sitt omfattande valfusk ett fiasko som visade att landet är långt ifrån demokrati trots de mångåriga insatserna från omvärlden.

Färre vanliga människor tror längre på argumentet att kriget måste föras för att förhindra fler terrorattacker i Västvärlden. Tvärtom vinner uppfattningen att kriget istället föder nya terrorister med hat mot västvärlden terräng.

Regeringarna argumenterar mot folkviljan för en fortsatt krigsinsats. Afghanistan ”får inte överges”. ”Terrorismen måste besegras”. 

Om inte krigslyckan vänder kommer de här argumenten att avsätta ett antal regeringar som inte i tid uppfattat den kraftiga omsvängningen. 

Så sakta börjar oppositionen vakna. I Storbritannien för en stark falang inom labour fram kravet om en tidtabell för trupptillbakadragande. Samma krav kommer från partier i Tyskland. I USA våndas president Obama sedan veckor tillbaka om  han ska skicka fler trupper eller inte.

Obama hävdar fortfarande att ”Afghanistan är rätt krig.”. Folkviljans formulering lyder ”Afghanistan v a r rätt krig men är det inte längre”.

Vad tycker svenskarna?

Enligt en mätning Sifo gjorde i augusti i år bryter de mönstret från övriga länder. 42 procent anser att den svenska insatsen är rätt. 39 procent tycker den är fel. Resten är tveksamma.

Kanske har svenskarna ännu inte riktigt förstått att vi är i krig.