Ibland hör jag i debatten hur det hävdas att Iran inte är en diktatur.

De håller ju allmänna val då och då, gubevars.

Fråga fredspristagaren Shirin Ebadi hur demokratisk hon tycker regimen är.

Med beslagtagandet av hennes fredsprismedalj har regimen i Teheran nått ett nytt lågvattenmärke och återigen visat sitt rätta ansikte.

De tolererar helt enkelt inte människor som arbetar för större frihet och mänskliga rättigheter i landet.

Alla sådana aktiviteter hotar nämligen prästerskapets exklusiva rätt till den politiska makten.

Prästerskapet vill kunna kasta in vem de vill i fängelse utan att behöva besväras av protester från advokater eller allmänhet.

Gripa och fängsla Ebadi vågar man inte riktigt göra eftersom det skulle leda till ett ramaskri i omvärlden. Bättre då att trakassera och förfölja henne.

En form av lågintensiv krigföring som inte väcker samma uppmärksamhet och vrede utomlands.

Konfiskeringen av Nobelmedaljen är bara ett av många tjuvnyp som regimen hela tiden utdelar mot denna modiga kvinna.

Ebadi har haft fräckheten att i utlandet kritisera den gångna sommarens fuskval i Iran då den tunna fernissa av demokratiskt skimmer som legat kvar över landets valsystem till slut slipades bort.

Presidenten Mahmoud Ahmadinejad är en springpojks-diktator som bakom sig har superdiktatorn Ali Khamenei.

Genom att blodigt slå ner demonstrationerna efter valet lyckades de båda herrarna hålla sig kvar vid makten.

Så vem kan hindra dem från att gå in och rota i Shirin Ebadis bankfack?