Går omkring och mumsar i mig en rejäl portion ostalgi i en butik i stadsdelen Friedrichshain.

Ett eldorado för alla som längtar tillbaka till DDR-tiden och saker som fanns i gamla Östtyskland.

Chockladbitar med en Trabant på förpackningen. Goldkaffe som var kaffet som bryggdes i alla hem i DDR.

I en låda ligger dockor förställande, sandmädchen, sandflickan. Hon var huvudperson i det mest uppskattade barnprogrammet på östtysk TV. Så uppskattad att de gamla programmen fortfarande sänds i repris på tysk TV.

Fullt lika stor är nog inte efterfrågan på boken som jag hittar på ett av borden längst in i den rätt trånga butiken. ”Geschichte der SED” (DDR:s kommunistpartis historia) är en tegelsten på 675 extremt tätskrivna sidor med kapitel som ”Leninismens första etapp” och ”Uppbyggnad och stabilisering av den demokratiska antifascistiska statsmakten”.

Får jag nån tid över ägnar jag nog hellre den åt min Mankell-deckare som ligger på nattduksbordet..

Jag fingrar på en bunt papperspåsar som trycktes till Berlins 750-års jubileum. DDR:s huvudstad står det på dem. 

Presentpappret från DDR-tiden är nog inget som skulle gå att sälja i vanliga butiker idag. Kvaliteten påminner om billigt dasspapper.

Det är lätt att raljera över Mitropa-porslinet eller äggkopparna i plast med en tupp som sticker fram näbben. Men faktum är att många östtyskar bär på en längtan efter det förgångna. DDR upphörde väldigt abrupt. Mindre än ett år efter murens fall så återförenades de tyska staterna.

Då minns jag att östtyskarna stod och skrek ”ett mott ett”. Vilket betydde att de ville ha en västmark för varje östmark de hade i plånboken eller på banken. Den normala kursen var 1 till 5, typ. Helmuth Kohl erbjöd först en västmark för varje två östmark men var tvungen att ge sig inför den östtyska vreden. Pengarna var en avgörande drivkraft för DDR-medborgarnas stöd till återföreningen.

Men rätt snart drabbades många av dem av eftertankens kranka blekhet. Så kul var det inte i väst när man väl köpt sin Mercedes och färg-TV.

Jeannine Nagel, 38, berättar för mig att det är vanligt bland hennes 17-åriga dotters kompisar att hylla DDR. Det är coolare att vara född i Östberlin än i väst.

– Fast de har ingen aning om vad det är de hyllar, säger hon. De är som unga nynazister som längtar efter ett samhällssystem de aldrig upplevt.

Men det är inte bara de unga som längtar efter DDR.

Pensionären Ingrid Lämmel är med i en förening där man samlar på gamla DDR-saker och träffas en gång i månaden för att utbyta erfarenheter. Själv visar hon upp en glasburk med bockwurst från DDR och en förpackning med kakan kalte hund (kalla hunden) som var en favorit för 20 år sedan oh fortfarnde tillverkas i sin ursprungförpackning som är allt annat än modern.

– Ibland längtar jag efter de gamla smakerna, erkänner hon. Men muren den vill jag inte ha tillbaka.

Så länge så är fallet är ostalgin mer en törst efter trygghet än ett totalitärt system.