Sitter i en konsthall formad som en gigantisk kub och tar en fika. Det intressanta är inte konsthallen i sig utan dess utsida. Hela fasaden är en konstnärligt utformad kopia av Palats der Republik , i mindre skala.

Palats der Republik byggdes under DDR-tiden för att fungera som ett tjusigt Folkets Hus. Här hölls konserter, shower och andra kulturevenemang. Men också kommunistpartiets kongresser.

Jag var själv här tidigt på hösten 1989 då partiet firade DDR:s 40-årsjubileum i huset. Bottenvåningen bestod av en pampig hall med högt i tak. I trappan upp hängde genomskinliga glaskupol-lampor som bara skrek öststat.

Jag satt på läktaren och lyssnade på partichefen Erich Honecker när han höll sitt tal samtidigt som östtyskarna sedan en tid börjat demonstrera på gatorna mot regimen. Michail Gorbatjov, mannen som monterade ner Sovjetunionen några år senare, var också på plats. I motsats till Honecker gick han ut på gatorna och pratade med vanliga östtyskar.

Jag minns inte mycket av Honeckers tal annat än att han förbigick det folkliga upproret med total tystnad. Vad jag minns mest är att jag stötte på konståkningsprinsessan Katharina Witt i trappan upp. Precis som jag var hon sen.

Jag hittade henne sedan bland åhörarna som var där som hedersgäster. Hon var lätt att se bland alla kostym- och uniformsklädda gubbar med järnskrot på bröstet.

Efter Honeckers tal när de flesta applåderade artigt men avmätt satt hon med händerna stilla i knäet. En modig demonstration av en kvinna som själv var så beroende av det östtyska systemet för sin framgång.

Palats der Republik är förmodligen en av de saker som betytt mest efter murens fall för att få östtyskarna att känna sig överkörda och nedtrampade.

Eftersom byggnaden var en symbol för kommunisttiden ville många i Västtyskland att den skulle rivas. Framförallt som huset på sin kopparfärgade fasad pryddes av DDR-symbolen med en passare och en hammare.

”Wessies” ville ersätta kommunistkåken med det preussiska slottet Berlin Palace som byggdes på 1700-talet, troligen efter förebild av den svenska slottsarkitekten Tessin.

Slottet bombades och brändes sönder i andra världskrigets slutskede och revs sedan av kommunisterna för att bygga Palats der Republik.

Östberlinarna ville bevara byggnaden i ett läge när allt som DDR stått för kastades på soptippen. Även sånt som de tyckte var bra.

Striden pågick ända till 2006. Då fattades Förbundsdagen det slutgiltiga beslutet om att riva Palats der Republik.

Nu är det bara en tom gräsmatta där ”Folket Hus” stod. Ända till 2013 när slottet ska börja byggas.

Men strax framför den gamla platsen ligger kuben som jag sitter i just nu. En kvinna i konsthallens reception berättar att fasaden ska ses som en protest mot rivningen. Ett sätt att få Palats der Republik att leva ett tag till.

De som tagit initiativ till konsthallen brukade tidigare ställa ut sina verk i Palats der Republik.

Vad lär man sig av denna historia?

Att segrarna alltid vill skriva sin egen historia.

Om ett års rivs den här kuben också. Den ska ersättas av en tunnelbanestation.