BERLIN. Besöker man Checkpoint Charlie i dag kan Berlinmuren lätt kännas som en lite svulstig turistattraktion. Inte den front i kalla kriget mellan öst och väst som det en gång var. 

Framför vaktkuren som finns kvar på västra sidan står några unga män som hela dagarna klär ut sig i ryska, östtyska och amerikanska uniformer. Vill man bli fotograferad med dem framför sandsäckarna kostar det en euro per person.

Bredvid kan man få en visumstämpel för DDR stämplad i sitt pass eller köpa ryska eller östtyska krigsmedaljer. Jag skulle inte gå i god för äktheten.

När jag ser detta spektakel kan det inte hjälpas att jag blir lite nostalgisk för tiden innan muren föll. När hjärtat bultade snabbare bara jag närmade mig Checkpoint Charlie. När det var allvar.

När det var Café Adler som låg i hörnet Friedrichstrasse och Zimmerstrasse som serverade Nürnberger bratwurst med sauerkraut istället för dagens kedjecafé Café Einstein som bjuder på latte och wraps.

När de östtyska gränsvakterna med speglar undersökte underredet på varje bil som ville passera ut eller in i Östberlin.

För att uppleva lite av detta allvar måste man i dag besöka Checkpoint Charlie Mauer Museum som ända sedan starten drivits av familjen Hildebrant och deras passion att dokumentera muren och flyktförsöken i minsta plågsamma detalj.

Hans finns VW-bubblan som västtysken Kurt Wodel smugglade ut 55 östtyska flyktingar i innan han blev avslöjad. En åt gången fick plats i specialutrymmet under motorhuven.

Här finns ballkorgen som två östtyska familjer byggde och lyckades fly med över muren. Men först på andra försöket.

På museet finns en modell av det automatiska geväret som avlossade små metallbitar när någon bröt fotocellen i ingenmanslandet mellan murarna. 

Liksom otaliga personliga öden från människor som lyckades fly. De som misslyckades och dödades finns uppräknade med namn. De var många.

Museet är en nyttig påminnelse om hur muren fick sansade människor att ta extrema risker. Om hur det känns att vara inspärrad utan att sitta i en cell.

Om at det en gång faktiskt var allvar.