Karriärdiplomaten Yukiya Amano är mannen som i fortsättningen ska tampas med ledarna i Iran.

I dag gjorde han sin första dag på jobbet som ny chef för FN:s atomenergiorgan IAEA.

Chefen är ny men problemen desamma.

Amano hamnar direkt i hetluften efter den iranske presidenten Ahmadinejads utspel om att landet ska bygga tio nya anläggningar för anrikning av uran.

Vid första påseende kan det inte tolkas som annat än en krigsförklaring mot omvärldens försök att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen.

Granskar man det lite närmare verkar det snarast vara menat för konsumtion på hemmaplan. Ahmadinejad vill framstå som stentuff mot USA när han i själva verket inlett något slags töväder.

För första gången på 30 år talar USA och Iran direkt med varandra vid förhandlingar i Geneve om Irans kärnenergiprogram.

De flesta experter menar dessutom att Iran omöjligen kan bygga så många som tio nya anrikningsanläggningar på 20 år. Hotet är med andra ord ett tomt hot.

Kärnenergifrågan är ett utmärkt sätt att väcka nationalistiska känslor i ett läge när Ahmadinejad fortfarande är ifrågasatt som president av många iranier efter fuskvalet i somras.

Den här typen av dubbla budskap är inget ovanligt i diktaturer och halvdiktaturer. Dåvarande PLO-ledaren Yassir Arafat var expert på att låta tuff och stenhård när han talade direkt till sina palestinska undersåtar även om han samtidigt var villigt att göra eftergifter med utländska statschefer vid bordet.

Så det är bara för Amano att vänja sig att aldrig kunna ta de iranska ledarna på orden.

Lite träning har han redan fått efter sina fyra år som Japans ambassadör vid IAEA.

Han lovar att vara ”opartisk, pålitlig och professionell”.

Jag utgår från att han valts till befattningen för att han inte väntas vara kontroversiell.

Däremot är det bra om han är utrustad med en god portion tålamod. Frågan om Irans kärnvapen är långkörare även mätt med FN-mått.