Vem är det som kör egentligen?
avVem är det som kör egentligen?
Frågan brukar ställas av Långben i julaftonens Kalle Anka-timme men är lika aktuell när det gäller vem som navigerar EU på smala vägar med branta och farliga stup.
Nyss fick EU en president. Nu är de plötsligt tre som slåss om vem som ska bestämma vad.
I dag tar håller Spanien det första toppmötet efter att man vid årsskiftet tog över som EU:s ordförandeland de närmaste sex månaderna.
Detta trots att EU numera har en permanent president i Herman van Rompuy. Lägg till det EU-kommissionens chef Jose Manuel Barroso.
Vid sidan av dem ska Spaniens premiärminister Jose Luis Rodriguez Zapatero tränga sig in.
Tre man som ska samsas i förarsätet. Är inte risken stor att det blir en lika skumpig färd som för Musse, Kalle och Långben?
Det är inte solkart vem som egentligen bestämmer.
EU-presidenten van Rompuy ska leda toppmötena och planera EU:s långsiktiga arbete.
Barroso ska leda EU-kommissionen.
Spanien ska leda det roterande ordförandeskapet men för Zapatero finns inte ens en formell roll eftersom presidenten numera leder toppmötena.
Många frågor kommer att tangera allas bord. Spanien vill exempelvis lägga fast bindande ekonomiska mål för EU för att främja tillväxt och konkurrenskraft under de närmaste tio åren. Men är det verkligen hans jobb?
Det är upplagt för tuppfäktning och maktstrid mellan de tre.
Mellan sig måste de under de närmaste sex månaderna etablera en rad rutiner och arbetsfördelning som inte finns reglerad i EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget.
Risken är att alla vill raka åt sig så mycket makt som möjligt vilket i så fall hotar att försena och i värsta fall förlama EU-arbetet.
Ett mål med inrättandet av en EU-president var att omvärlden skulle ha någon att ringa när de ville ”prata med EU”. Det hade kanske funkat om EU-presidenten varit en välkänd person med hög profil, typ en Tony Blair. Rompuy är en grå och relativt okänd figur. Omvärlden kommer givetvis att undra hur mycket han egentligen har att säga till om.
Är det inte bättre att ringa Barroso eller kanske till och med Zapatero?
Att det roterande ordförandeskapet finns kvar är kanske bra för den folkliga förankringen av EU i respektive land och som en energikick åt organisationen men ingen självklart hit när det gäller att få EU att tala med en röst. Vilket var ett av målen med permanent president.
Förutom dessa tre herrar finns det en dam som inte får plats i framsätet men mycket väl kan hänga sig på dragkrogen för att också få vara med och bestämma, EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton.
Det kan tyckas lite motsägelsefullt men kanske är det så här EU måste styras för att bevara mångfalden och balansera de många stridande viljorna inom unionen. Med många kockar som var och en lägger ned sina ingredienser i soppan.
I bästa fall slutar det lika lyckligt som i Disneyfilmen. Bilen landar på hjulen även om passagerarna och inredningen ligger huller och buller.