Min längtan efter en ny Nelson Mandela
avAldrig har jag blivit så imponerad av en människa som när jag mötte Nelson Mandela i hans soliga trädgård i Johannesburg för 20 år sedan.
Han hade precis blivit släppt ur fängelset efter 27 år som politisk fånge och straffarbete i ett stenbrott. Av detta märktes inte ett spår. Han förde sig världsvant och med stor värdighet.
Han borde ha varit bitter och fylld av hat. Istället skämtade han friskt. Hans budskap var ett av försoning och framtidstro.
För en gångs skull visade sig Mandela vara en person som senare levde upp till de högt ställda förväntningarna.
Så här på 20-årsdagen av hans frigivande är saknaden efter en ny Nelson Mandela stark.
Originalet har med ålderns rätt (han fyller 92 i sommar) dragit sig tillbaka från offentlighetens ljus. Han delar sin tid mellan hemmet i Johannesburg och hustruns Graca Machels hus i Mocambique.
Mandelas frigivning var dödskyssen för apartheidsystemet. Ingen av hans efterträdare har kunnat fylla ens en ärm i hans kostym.
Thabo Mbeki, en grå byråkrat som skadade landet och sin befolkning oerhört med sitt märkliga förnekande av hiv-epidemin.
Jacob Zuma som verkar ägna sin energi mer åt det motsatta könet än landets väl och ve.
Minns hur jag stod i passkön på Jan Smuts-flygplatsen i Johannesburg och väntade på min tur. När jag lämnat fram mitt pass ryckte den vite boern i passhytten till när han lät ögonen löpa över sin dataskärm. Upphetsat tryckte han på en dold knapp under skrivbordet.
– Sitt ner och vänta, var beskedet.
Några år tidigare hade jag gjort en reportageresa i landet på turistvisum. Under apartheiregimen var det svårt att få visum som journalist. Sydafrika ville inte visa upp hur militären misshandlade de svarta i kåkstäderna eller ”Whites only”-skyltarna på parkbänkar och tågvagnar.
Nu när Mandela skulle släppas visste man inte riktigt vilket ben man skulle stå på. Till slut blev jag insläppt och fick möta världens nye ikon.
I dag är rasåtskillnadssystemet borta men fattigdomen består.
Nelson Mandela gjorde grovarbetet under sina år som president. Han fick de vita att känna sig trygga trots att de blev tvungna att lämna över makten till den svarta majoriteten. Han drog igång en försoningsprocess för att offren för apartheid skulle få upprättelse och de skyldiga göra bot.
Han fick människor av alla hudfärger att tro på framtiden. Han var en inspiration för omvärlden.
Men Mandela var 71 år när han släpptes. Hans tid vid makten var utmätt.
De nya vindarna märktes så fort han trädde tillbaka 1999. Befrielserörelsen ANC förvandlade landet till en enpartistat. Många av frihetshjältarna bländades och korrumperades av makten.
I dag är Sydafrika fortfarande kontinentens rikaste land men saknar Mandelas framtidstro. Många är besvikna över att den fredliga revolutionen inte lyckades åstadkomma mer.
Under Mandela var Sydafrika en aktad nation. Nu känns det som landet när som helst riskerar att förvandlas till en bananrepublik bland alla andra.
Sydafrika är fortfarande ett av världens mest våldsamma samhällen. Ingen vit förtryckarregim står längre för övergreppen. De svarta mördar varandra.
Aids dödar ännu fler.
Den vita befolkningen börjar känna sig otrygg. Många väljer att lämna landet.
Någon ny Mandela finns inte i sikte.