Föreställer mig att de flesta ryckte på axlarna i morse när de hörde att en statskupp skett i Niger.

Min egen ryggmärgsreflex var på temat ”när ska dom där afrikanska länderna sluta uppträda som bananrepubliker”.

Men det finns faktiskt en intressant aspekt på statskuppen som går att applicera på många ledare.

Nigers president Mamadou Tandja blev demokratiskt vald 1999 efter en period av militärkupper och uppror. Tre år senare blev han omvald.

Båda gångerna ansåg utländska observatörer att valen gått juste till.

Niger var med andra ord – med alla sina brister – på väg att bli något för Afrika så ovanligt som en demokratiskt styrd stat.

Tandja lovade dyrt och heligt att avgå när hans mandatperiod gick ut i december förra året. Konstitutionen förbjöd omval för mer än en period.

För några månader sedan drev Tandja igenom en helt ny konstitution som tog bort begränsningen och dessutom gav honom tre nya år innan nästa val skulle ske. Han började också styra enväldigt via dekret.

Denna våldtäkt på demokratin motiverade han med att ”folket krävde att han skulle vara kvar”. 

Har vi hört det förut?

Svar ja.

Det mest kända exemplet jag kommer på på rak arm är Hugo Chavez i Venezuela. Med ett låtsasparlament i ryggen såg han till att ta bort begränsningen i möjligheten att bli omvald och kraftigt utöka sin egen makt. Jag har sett Chavez i aktion på nära håll. Folkvald är han men inte demokrat.

Tror inte jag är ensam om misstanken att det kommer att ta väldigt lång tid innan de hålls presidentval i Venezuela.

Inte ens vår egen världsdel är förskonad från detta dribblande med demokratin. Mandatperioden för Rysslands president var under Vladimir Putinas tid begränsad till totalt åtta år. Putin löste detta genom att utse sin mest lojale medarbetare Dmitrij Medvedev till presidentkandidat. Efter valet 2008 utökades mandatperioden till totalt 12 år och utan begärningar för tidigare presidenter att kunna ställa upp igen.

Så vem tror ni blir president i Ryssland 2012?

Är det inte märkligt med alla dessa ledare som anser sig vara nån slags guds gåva till folket?

Så fort det är dags att lämna makten kommer de plötsligt på massor av argument varför det är jätteviktigt och inte det minsta odemokratiskt att de får sitta kvar.

De verkliga argumenten; att de gärna vill fortsätta bo i ett tjusigt presidentpalats med massor av tjänstefolk, att de gärna vill fortsätta fylla på sina personliga bankkonton med statens pengar, att de vill hålla kvar makten i sina händer. De argumenten uttalas aldrig offentligt.

Därför har jag lite svårt at känna mig upprörd över militärkuppen i Niger. Även om jag inte för ett ögonblick tror att militärens påstående att de störtade Tandja för att ”förvandla Niger till ett demokratiskt mönsterland” döljer annat än deras egna maktambitioner.