Hur kan ett folkmord begånget för snart hundra år sedan plötsligt hamna i den politiska hetluften i den svenska riksdagen?

När turkarna slaktade armenier, assyrier och syrianer i början av förra seklet fanns det inte ens några folkmord i juridisk mening. FN:s folkmordskonvention antogs först 1948.

Så vad handlar det om, egentligen?

Detta är en historia med många bottnar.

I mitten av 70-talet började tusentals kristna syrianer och assyrier komma till Sverige som politiska flyktingar. De ansåg sig förföljda i det övervägande muslimska Turkiet. På samma sätt tog de sig till övriga Europa och USA. Sedan tidigare fanns en stor armenisk folkgrupp skingrad i världen.

Tillsammans har de i årtionden lobbat för att den miljon, kanske en och en halv miljon landsmän som dödades under första världskriget under det Ottomanska riket ska bli erkända som offer för ett folkmord.

De vill ha upprättelse för sina döda släktingar men de vill också hämnas på Turkiet för dess förtryck. När riksdagens tog sitt beslut satt de tätt packade på åhörarläktaren.

Frågan saknade egentligen politisk sprängkraft till den dag då Turkiet förde medlemskap i EU på tal.

Plötsligt insåg armenier, assyrier och syrianer att de hade sin chans. Om frågan om folkmordet fortfarande hänge olöst i luften skulle Turkiets chanser att bli medlem i EU minska.

Här fanns en svag punkt att slå till emot.

EU har aldrig ställt som krav att Turkiet ska erkänna folkmordet för att få bli medlem. Men enskilda medlemsländer som Frankrike har gjort det.

Säkert har den ökade allmänna medvetenheten om folkmord spelat en viss roll. Jugoslaviens sönderfall i början av 90-talet visade upp ett av de mest tydliga exemplen på brutal och skoningslös etnisk rensning i modern tid. Så inträffade Rwanda och Darfur.

De som glömt bort eller aldrig upplevt Förintelsen fick se hur ond människan kan vara.

Västvärlden har drabbats av ett kollektivt dåligt samvete efter alla dessa folkmord och alla gånger man sagt ”aldrig mer” men ändå låtit det hända igen.

Så plötsligt fanns det en grogrund för den armeniska diasporans enträgna krav på att internationellt erkänna övergreppen 1915-16.

I parlament efter parlament har omröstningar hållits under 2000-talet som erkänt Turkiets folkmord på armenier. Argentina, Kanada, Ryssland, Frankrike, Belgien, USA och nu Sverige är några av de över 20 länder som gjort det.

Till Turkiets stora förtret. Varje gång svarar de med att kalla hem sin ambassadör och hota med handelssanktioner.

– Det var krig, säger turkarna, och folk dog. Både turkar och armenier. Men nått folkmord var det inte.

Något de flesta historiker anser att det kallats om det inträffat i dag.

I Turkiet – där det finns en stark nationalism – är frågan så känslig att den som tar ordet folkmord i sin mun kan dömas till långa fängelsestraff för att ha ”förolämpat turkiskheten”.

Trots denna turkiska förnekelse har på senare år ändå en försoningsprocess inletts med Armenien. Förra året skrevs ett avtal på om att återupprätta de diplomatiska förbindelserna och öppna gränsen.Avtalet har ännu inte ratificerats av något av parlamenten.

Ironiskt nog lär den processen knappast underlättas av dagens riksdagsbeslut.