I början av veckan mottogs Kinas vicepresident Xi Jinping som en kung av Maud Olofsson och andra svenska politiker och företagare. Han blir förmodligen Kinas näste president.

Vill man hårddra det kan man faktiskt påstå att Sverige välkomnade en massmördare.

För knappt hade Xi Jinping lyft från Arlanda förrän Amnestys rapport om utvecklingen av dödsstraff under 2009 landande på nyhetsredaktioner runtom i Sverige.

Där framgår att inget annat land i världen avrättar så många människor som Kina. Exakt hur många är okänt. Kina vaktar siffran som den vore en statshemlighet.

Vi vet att det rör sig om flera tusen. Tidigare har Amnesty gjort uppskattningar på minst 3 500 avrättade per år. Men för förra året är informationen så strypt att man väljer att inte ange någon lägstasiffra.

Amnesty uppmanar Kina att lägga pappren på bordet och berätta hur många de avrättar. En uppmaning som garanterat inte kommer att följas av Peking.

Vill man vara snäll så kan man säga att Kina gjort vissa förbättringar. Dödsdomar ska numera automatiskt prövas av en högre instans innan de verkställs.

Men fortfarande är det så att misstänkta döms till döden på icke-existerande eller väldigt bristfällig bevisning. Dödsstraffet används av kommunistpartiet som en uppfostringsmetod. Ett sätt att skicka signaler till befolkningen om vilka brott som man ser extra allvarligt på för tillfället.

Dödsstraffen är även ett sätt att göra sig av med människorättsaktivister och andra misshagliga regimkritiker.

Därför framstår scenerna från Xi Jinpings Sverigebesök som en aning obehagliga.

Fredrik Reinfeldt ler som en bortkommen skolpojke när han hälsat på den store kinesen och imponerat förklarar ”att det här är förmodligen Kinas näste ledare”. Honom är det väldigt bra att ha personliga kontakter med.

Maud Olofsson kopplar på charmen big time och har till och med tagit på sig en kinesisk blus för att blidka den mäktige Xi.

Det applåderas och ryggdunkas. Röda mattan är utrullad i Stockholms stadshus.

Låt oss för ett ögonblick tänka tanken att vi i Sverige skulle ta emot Zimbabwes diktator Robert Mugabe (som ändå en gång var frihetskämpe) och ge honom samma VIP-behandling.

Om detta osannolika inträffat hade gatorna varit fulla av människor som protesterat mot hans avskyvärda behandling av oliktänkande. Men givetvis hade Mugabe aldrig ens kommit i närheten av Sveriges gränser.

När han talade på ett FN-möte i Rom förra året så reste sig Sveriges och övriga EU:s representanter upp och lämnade lokalen i protest.

För Kinas ledare gäller helt andra regler. Då nöjer sig Sveriges regering med att pliktskyldigast nämna vår oro för ofriheten på internet eller bristen på mänskliga rättigheter för att i nästa stund vara med och signera kontrakten på lukrativa affärer.

Jag vill egentligen inte moralisera över detta beteende. Bara konstatera att det är så här det fungerar.

Sverige har helt enkelt inte råd att göra sig osams med Kina. Att hålla hög moralisk svansföring gentemot Mugabe är ofarligt och inte förenat med några kostnader. Att göra samma sak i fallet Kina kan resultera i diplomatiska kriser och några procents extra arbetslöshet.

Så Sverige gör som alla andra. Blundar för övergreppen och håvarna in kulorna.

Inte särskilt snyggt men fullt förståligt.