LONDON. Har precis kommit till London för att bevaka det brittiska valet.

Det första som möter mig är svarta rubriker om Gordon Browns blunder. Valrörelsen första riktiga klavertramp.

De brittiska tidningarna är obönhörliga. ”Brown är körd”. ”Vilken katastrof, Brown”.

På något sätt är det symptomatiskt att det är Brown som tabbar sig. Han har en osviklig förmåga att hamna i trubbel.

Själva vitsen med gårdagens valturné utanför Manchester var att visa upp en bild av sig själv som trevlig, lättillgänglig och intresserad av vad vanliga väljare tycker. För att motbevisa den gängse bilden av honom som butter. inbunden och lättirriterad. Och vad gör han?

Att kalla en kvinnlig väljare som delger honom sina synpunkter för ”inskränkt” är i sig inget grovt övertramp. Det handlar mer om sättet han gjorde det på.

Öga mot öga säger han till 60-åriga Gillian Duffy att ”det var trevligt att träffas”.

Så fort han stängt bildörren börjar han baktala henne.

Muttrandet i baksätet när han glömt TV-mikrofonen ger Brown intrycket av en partiledare som föraktar sina väljare. Hans sätt att klaga på medarbetarna och undra vems idé det var att släppa fram den här kvinnan förstärker bilden av honom som en grinig chef som hela tiden försöker skylla ifrån sig.

Brown framstår helt enkelt som en rätt osympatiskt person.

Att han sedan gör en jättepudel, ber om ursäkt och skyller på missförstånd förtar inte det intrycket. Bilden man minns är ändå Brown med huvudet i händerna när bandet spelas upp för honom. Som om han är mitt i en mardröm och tänker: ”Shit nu är det kört”.

Fadäsen kom med sämsta tänkbara tajming; en vecka kvar till valdagen. Motståndarna har alla chanser att lyckas hålla liv i historien tills dess.

Vilket är det sista Brown och labour behöver. Opinionssiffrorna är redan dåliga. Labour är bara tredje största parti. Grodan riskerar att accelerera den redan negativa spiral som parti- och partiledare är i.

Brown har en gyllene chans i kväll att minska skadeverkningarna. Klockan 21 svensk tid börjar den sista av tre direktsända TV-debatter mellan partiledarna. Kvällens ämne är ekonomi, Browns bästa gren. Premiärministern har aldrig varit så populär som under de tio år han var finansminister. Undantaget möjligen några månader i samband med finanskrisens utbrott.

Då fick Gordon chansen att iklä sig rollen som landsfader. Han utstrålade kompetens, handlingskraft och trygghet. Dit måste han hitta tillbaka ikväll.

Kan blundern kosta honom makten?

Jag vill inte överdriva men potentiellt är skadeverkningarna så stora att den kan avgöra valet. Browns utbrott spreds med blixtens hastighet på nätet. Det twittras och bloggas. Landet alla TV-stationer spelar upp scenen om och om igen. Väljare som står och väger kanske stryker Brown från sin lista.

Ironin i det hela är att det Brown gjorde garanterat händer hela tiden i valrörelsen. Jag är övertygad om att både liberaldemokraternas Nick Clegg och de konservativas David Cameron från tid till annan talar illa om väljare. Liksom svenska politiker. Det är trots allt rätt mänskligt.

Men det gäller att inte bli bandad när man gör det.