Bara en sak är helt säker när det gäller Irans avtal om att skicka sitt anrikade uran utomlands för upparbetning.

Iran försöker till varje pris undvika nya och utökade sanktioner.

I månader och år har västvärlden försökt förmå Iran att gå med på upparbetning utomlands. Detta skulle ge omvärlden försäkringar att Iran inte kan använda sitt uran för att tillverka kärnvapen. Samtidigt skulle Iran få möjlighet att använda kärnkraft för civilt bruk.

Avtal har varit nära men alltid stupat på att Iran i sista stund ändrat sig. Därför kommer det en smula överraskande att landet gjort en uppgörelse med Turkiet och Brasilien efter bara 17 timmar av förhandlingar.

Enligt avtalet ska Iran skicka 1200 kilo uran anrikat till 3,5 procent till Turkiet och få tillbaks det i form av bränslestavar anrikade till 20 procent. Tillräckligt högt för att använda i en forskningsreaktor för att tillverka cancerisotoper men inte så högt att det går att göra kärnvapen av det.

Omedelbart reser sig några frågetecken.

Tänker Iran upphöra med sin anrikning av uran? Något som hela tiden varit ett krav från omvärlden.

Iran har numera anrikat betydligt mer än 1 200 milo uran. Vad händer med resten?

Räkna med en stor portion skepsis i Washington, Moskva, London, Paris och Berlin. Avtalet kommer att nagelfaras in i minsta detalj för att upptäcka eventuella kryphål.

Misstanken är nämligen att Irans president Mahmoud Ahmadinejad inte alls ändrat inställning utan bara försöker vinna tid.

Framförallt vill han undvika att FN:s säkerhetsråd ska fatta besluta om utökade och tuffare sanktioner. På sistone har Kina signalerat att det inte är säkert att man skulle rösta emot att straffa Iran för att man i hemlighet försöker bli medlem av kärnvapenklubben.

Kina – som har vetorätt i säkerhetsrådet – har tidigare varit Irans trogna bundsförvant men börjat vackla.

Västvärlden är skeptisk men kan inte bara avfärda avtalet rakt av. Turkiet är en nära militär allierad till USA. Även Brasilien är en tung spelare som inte kan anklagas för att sitta i Teherans knä.

Ändå är det inrikespolitiskt betydligt mindre känsligt för Ahmadinejad att ingå avtal med Turkiet och Brasilien än med USA, England och Frankrike.

Problemet är att Turkiet inte kan tillverka bränslestavar av Irans uran. De ska göras i Frankrike. Så i slutändan måste ändå FN:s atomenergiorgan IAEA och USA med allierade med på tåget.

I bästa fall kan avtalet innebära ett genombrott som minskar risken för militärt våld mot Iran. På pappret ser det ut som Iran gjort ett antal viktiga eftergifter.

Allt hänger på hur västmakterna svarar och på hur Iran agerar framöver.

Israel var bombplan är startbereda för en aktion mot Irans kärnanläggningar hade omedelbart sin analys klar. Turkiet och Brasilien har förts bakom ljuset av Ahmadinejad.