Likheterna mellan Englands nya radarpar David Cameron och Nick Clegg är slående.

Samma priviligerade uppväxt. Fina skolor. Samma ålder. Båda jämförs med Obama.

Lika som bär men politiskt är det oroande mycket som skiljer.

Förstasidan på brittiska dagstidningen Independent bestod några dagar före valet av en bild på David Cameron och Nick Clegg. Deras ansikthalvor hade satts ihop till ett ansikte.

De var omöjliga att skilja åt.

Två unga män som gjort kometkarriär efter en skyddad barndom med lyxkant. Predestinerade att en gång bli landets ledare.

Camerons pappa var en mycket förmögen finansman. Intet fattades sonen. Han gick på samma skola som prinsarna Edward och Andrew. Därefter klassiska Eton och Oxford.

Cleggs mamma härstammar från det holländska kungahuset. Hans pappa var stormrik bankman med slott i Frankrike och alpstuga i Schweiz. Nick gick på privatskolan Westminster School och sedan på Cambridgeuniversitetet.

Silverskeden riktigt glänser i munnen på dem.

Allt annat än kometkarriär hade varit ett fiasko.

Cameron kom tidigt in i politiken. Gudfar ordnade sommarjobb på parlamentet. Han jobbade ett tag som PR-konsult men kom sedan tillbaka till makten i Westminster. Vald till partiledare för fem år sedan.

Clegg började som ekonomijournalist på Financial Times. Via familjens kontakter fick han toppjobb i EU. Han ratade tories och valde liberaldemokraterna därför att han är Europavän. Vald till partiledare för drygt två år sedan.

Cameron är gift med Samantha en framgångsrik affärskvinna av fin familj. Paret har tre barn och ett fjärde på väg.

Clegg är gift med toppadvokaten Miriam från en av Spaniens bättre familjer. Paret har tre barn.

Under valrörelsen fick Cameron snabbt etiketten ”Storbritanniens Obama” klistrad på sig. Så fort Clegg slog igenom i TV-debatten flyttade det positiva omdömet över på honom. Plötsligt var han Obama-kopian.

Båda för sig med lätthet och stort självförtroende bland vanliga människor. Moderna, unga politiker utan några synbara svagheter.

Är det inte slående hur de båda ledarna är stöpta i samma form? Nästan klonade.

Clegg och Cameron, 43, har alla förusättningar att komma bra överens på det personliga planet. Men politiskt står de mil ifrån varandra i många avgörande frågor.

Hur lång tid tar det innan de första sprickorna börjar synas?

EU – Cameron är precis som tories närmast fientligt inställd till EU. Han vill under inga omständigheter att England ska ge upp sin valuta och införa euron. Under hans ledning har de konservativa lämnat den blå partigruppen i Europaparlamentet för att istället gå med i en partigrupp där ett antal högerextrema partier ingår.

Clegg är en stor EU-vän. En inställning han var tvungen att tona ner i valrörelsen för att inte bli straffad av väljarna. Vill införa euro efter en folkomröstning.

Försvaret – Cameron har en traditionellt konservativ inställning till försvaret. Ju mer desto bättre. Vill behålla landets kärnvapen.

Clegg drev under valrörelsen stenhårt avskaffandet av Trident, landets ubåtbaserade kärnvapensystem.

Reform av valsystemet – Cameron vill i grund och botten behålla majoritetsval i enmansvalkretsar eftersom det gynnar de konservativa. I förhållande till totala antalet röster i procent får de oproportioneligt många parlamentsplatser. Hans prat om vikten av en valreform är ett sätt att blidka Clegg – inte personlig övertygelse.

Clegg vill ha ett rent proportioneligt valsystem av svensk modell. Då skulle liberaldemokraterna som tredje största parti få många fler parlamentsplatser än i dag. Clegg fick ge sig i förhandlingarna. Cameron har lovat en folkomröstning om en mycket begränsade valreform. Dessutom deklarerat att de konservativa tänker kampanja emot reformen under folkomröstningen.

I början kan man säkert stoppa oenigheten i en säck och knyta igen för att istället bråka om hur de brutala nedskärningarna av den offentliga sektorn ska ske.

Men vartefter kommer tvedräkten att krypa ut. Även om partiledarna kan dölja splittringen kommer partimedlemmarna snart att dra fram den i ljuset. Ideologiskt står liberaldemokraterna trots allt närmare labour än de konservativa.

Två Obama i samma regering kan vara en för mycket.