Läser i New York Times att deras kolumnist Thomas L. Friedman är upprörd över att världen alltid skäller på Israel men inte alls med samma emfas fördömer Syriens inblandning i mordet på Libanons premiärminister Rafik Hariri, den iranska regimens dödande av fredliga demonstranter eller muslimska självmordsbombares attacker mot moderata muslimer i Pakistan.

Han menar att världen kör med dubbel måttstock.

Samma budskap får jag i många av mejlen som landar in min inbox med vidhängande ilskna adjektiv.

Jag trycker både dom och Friedman har fel. Låt mig förklara varför.

Israel är en demokrati av västerländskt snitt. Här finns en fri press och oberoende domstolar. Klantar sig militären får de sina fiskar varma av ledarskribenterna. Här finns en fredsrörelse som kan arbeta fritt och ifrågasätta regeringens politik.

Israel är ett land vi i grunden uppskattar just på grund av dessa saker. En nation vi kan identifiera oss med.

Precis därför blir upprördheten så stor när Israel går över gränsen och uppträder lika självsvåldigt som andra, odemokratiska länder i regionen.

Av diktaturer som Syrien och Iran förväntar vi oss förtryck, fusk och brott mot mänskliga rättigheter.

Jag tycker Friedman missar att både i fallet Hariri och den iranska oppositionen så protesterade världen både högljutt och kraftfullt. Men jag förstår ändå vad han menar. Vi protesterar men vi blir inte upprörda in i märgen som när Israel trampar snett.

Israel borde glädja sig åt att de fortfarande har så mycket förtroendekapital kvar.

Många av de arga mejlen klagar över att massmedia alltför snabbt la all skuld på Israel. Redan innan detaljer i händelseförloppet blivit kända.

Där kan jag i viss mån ge folk rätt.

Eftersom Ship to Gaza så entydigt betonat att man inte tänkte göra annat än passivt motstånd var det många som utgick ifrån att aktivisterna höll sig till det som var uppgjort.

En försvårande faktor var att tidnings- och nätredaktioner i stort sett bara hade Israels version att gå på under det första dygnet. Statens pressavdelning spydde ur sig pressmeddelanden i samma trakt som olja flödar ur hålet i Mexikanska Gulfen. När bilder dök upp som såg ut att visa hur aktivisterna attackerade soldaterna var det för oss journalister viktigt att hela tiden ha i bakhuvudet att dessa bilder var redigerade och en del av den israeliska propagandan.

Frågan var hur mycket man kunde lita på dem. Och den hänger fortfarande i luften.

Israel visar sekvenser där aktivister attackerar soldater med påkar men de visar ingenting av dödskjutningarna. De är bortklippta. Man kan inte heller avgöra vem som startar våldshandlingarna.

I sak ändrar det inte så mycket. Om aktivister attackerade soldaterna är det inget som på något sätt urskuldar att Israel skjuter ihjäl folk ombord på båten. Så länge aktivisterna inte använde skjutvapen.

Än så länge har Israel inte visat upp en enda skottskadad soldat. Om det funnits någon hade vi förmodligen inte behövt vänta länge på de bilderna.

Israel attackerar båtarna i mörker, på internationellt vatten och med tungt beväpnade soldater. Det kan knappast vara olagligt att försvara sig.

Däremot är det ett svårt bakslag för Ship to Gazas aktion. Enbart passivt motstånd var en central del av hjälpkonvojens handlingsplan. Om några bröt mot det äventyras hela projektet. Misstanken kan resas att Ship to Gaza infiltrerats av militanta element. Precis som Israel hävdar.