Alla skyller och skäller på Mona.

Tänk om det istället är den socialdemokratiska politiken som är slut.

Sahlin är nämligen inte ensam. Vänstern i hela Europa befinner sig i kris.

Ser man sig runtom på kontinenten är det högern som styr. De har kommit till makten på att ”stjäla” socialdemokraternas politik och kombinera den med sin egen. Vänstern har inte haft något trovärdigt svar.

Förr kunde Europas sossar räkna med arbetarklassens oreserverade stöd. Inte längre.

Den ideologiska troheten är borta. De klassiska ideologierna är inte döda men känns inte längre särskilt relevanta. Höger-vänsterskalan fungerar inte lika bra i en värld utan de två stormaktsblocken, USA och Sovjetunionen, som ideologiskt stod emot varandra.

Tony Blair lyckades 1997 sparka nytt liv i trötta labour genom att positionera sig längre höger ut, New labour. Det kallades ”den tredje vägen”. Någonting mittemellan vänster och höger. Han fångade upp en stämning hos väljare som var trötta på att de ideologiska skygglapparna förhindrade vettiga reformer.

1999 hade 13 av de då 15 EU-staterna socialdemokrater i regeringen.

Den traditionella högern var inte sen att kopiera Blairs framgångsrecept genom att istället röra sig vänsterut, mot mitten. Där är det nu så trångt att ett konstant fia med knuff pågår.

Fredrik Reinfeldt var en av föregångarna när han kallade moderaterna det nya arbetarpartiet. En radikal omdefiniering av varumärket.

Han har fått två nästan identiska kopior i den nya brittiska regeringens David Cameron och Nick Clegg.

Mitt intryck är att vad vanliga människor söker i dag är karismatiska och/eller kloka politiker som kan sköta statens fögderi på ett kompetent sätt. Om de är vänster eller höger spelar mindre roll.

Hur många sossar skulle inte hellre se Anders Borg som finansminister i en rödgrön regering än Thomas Östros?

Jag har träffat många labouranhängare som hellre ville se Nick Clegg som premiärminister än Gordon Brown.

Lägg till personfixeringen en ökad oro över invandring och islamsk fanatism som sveper över Europa. Den kombinationen har gynnat högerpartierna för vilka hårdare tag mot invandring ligger närmare deras traditionella ståndpunkter.

Se hur Nicolas Sarkozy inlett en kampanj mot burka och romerna i Frankrike för att positionera sig inför presidentvalet 2012.

Vi har Tysklands Angela Merkel. En kristdemokrat uppvuxen i kommunismens DDR. Hon har med sin provocerande okarismatiska ledarstil hållit vänstern stången. En resonabel och ansvarstagande mittpolitiker som uppfattas som opolitisk. Hon satt fyra år i koalition med socialdemokraterna och gick segrande ur den striden. Nu styr hon med fridemokraterna.

I vissa länder är det karismatiska viktigare än klokheten. Finansmannen Silvio Berlusconi i Italien puttade bort en vänsterregering som var mer diskussionsklubb än problemlösare. Trots alla skandaler är han fortfarande populär.

Undantag finns från den gängse bilden men då finns det också särskilda förklaringar.

Socialdemokraterna kom till makten i Grekland som en reaktion på högerns totala misslyckande att få ordning på ekonomin. Nu är det många som hyllar Papandreous resoluta krishantering.

Irakkriget spelade en huvudroll när Spanien fick en vänsterregering 2004. Högern vägrade mot folkflertalets vilja ta hem trupperna. Efter terrordåden i Madrid i mars var högern chanslös några veckor senare.

Portugal har en socialistisk minoritetsregering och en konservativ president. Vilket lett till en samförståndspolitik över blockgränserna.

Undantagen skymmer inte den stora bilden. Vänstern har inte lyckats hitta en ny position där de utgör ett trovärdigt alternativ. Alla pratar om behovet av nytänkande men ingen tänker nytt.

De famlar och väljarna märker det.

Det är något cykliskt över politiken. Av de 13 socialistregeringarna 1999 återstår bara tre. Om tio år har det förmodligen svängt åt andra hållet. Då letar Reinfeldt och Cameron förtvivlat efter nytändning.

Med partier verkar det vara som med fotbollslag. De orkar bara ligga på topp några år, sedan tar någon annan över. Så medan vi hoppas att det är AC Milan som är Europas nästa toppklubb så kan man fundera över när en ny Tony Blair kliver ut i rampljuset.