FN-chefen Ban-ki-Moon är på plats vid ännu en katastrof och säger med sin kraftiga engelska brytning att det han ser är ”hjärtskärande”.

Ingen höjer ens på ögonbrynen. Inte ens när han säger att översvämningarna i Pakistan är ”det värsta han sett”.

Jag är inte ett dugg förvånad över att FN-chefens vädjanden om mer hjälp klingar för döva öron.

För trots alla hans uppmaningar är det extremt svårt att få folk och länder att skänka till översvämningsoffren.

Kan inte riktigt sätta fingret vad det är men Ban-ki-Moon känns inte trovärdig i sin roll. Mer som en förprogrammerad robot som dyker upp som gubben i lådan vid varje katastrof.

Kanske beror det på att han sällan talar fritt ur hjärtat. Oftast läser han högt från ett papper med monoton intonation. Det märks ingen skillnad om han precis träffat en familj som förlorat allt de äger eller om han kommer ut från ett sammanträde i tjänsterummet i FN-skrapan i New York. Formuleringarna är ungefär desamma. Tonläget likaså.

FN-chefen förmedlar ingen känsla av äkthet. Man får ingen känsla av att han upplevt något som påverkat honom djupt. Han mera kallt konstaterar att det är ”hjärtskärande” eller ”tragiskt” eller ”hemskt”. Eller något annat ord som normalt väcker känslor men som när det kommer ur sydkoreanens mun bara faller dött till marken.

Egentligen är det lovvärt att en FN-chef personligen reser till katastroferna, sätter sig in i förhållandena och sedan försöker styra hjälpen utifrån det. I normala fall inger sånt respekt och förtroende.

I Ban-ki-Moons fall känns det mest som en pr-stunt. Hans chans att få lite uppmärksamhet.

I jämförelse spelade hans företrädare Kofi Anan i en annan division. Även om han var cool på ytan utstrålade han engagemang.

Dessutom hade han fördelen av att ha en amerikansk FN-hatande president som motspelare. Att vara en kontrast till Bush gav Anan många poänger. Ban-ki-Moon har svårt att växa bredvid Obama.

I dagens värld är den personliga utstrålningen hos FN-chefen central för hans möjligheter att på ett bra sätt klara av sitt jobb. Han är FN:s ansikte utåt.

FN säger att det behövs 3,3 miljarder kronor för att ge de drabbade i Pakistan mat, medicin och tak över huvudet. Hittills finns löften om mindre än en tredjedel.

Jag har ingen statistik att backa upp det med men jag tror inte att Ban-ki-Moons vädjanden från olika katastrofer i praktiken spelar någon roll för hjälpviljan. Inte för regeringar och ännu mindre för vanliga människor.

Då blir också hans nedslag i verkligheten tämligen meningslösa.