Läste i dag den tragiska historien om Mikael som ätit giftig svamp och var nära att dö. Nu tvingas han ”bara” byta njuren.

Jag vill inte på något sätt lägga sten på börda med att kritisera den stackars mannen. Men själv skulle jag aldrig leka med döden på det sättet.

Jag älskar att gå i skogen. Särskilt sensommar och tidig höst.

Dofterna, stillheten, färgerna. Chansen att få se älg eller räv.

Känner mig sällan så harmonisk som på en skogspromenad. Bra motion är det också om man lunkar på i hyfsat tempo.

Men jag stannar aldrig för att plocka svamp.

Jag törs inte.

Hur vet jag att den där lilla saken som ser ut som en svart trumpetsvamp inte i själva verket är en giftbomb i förklädnad? Är en kantarell alltid en kantarell? Uppenbarligen inte.

Röd flugsvamp känner jag igen, i övrigt är jag inte särskilt bra på svampar. Även om jag vore det skulle jag inte våga plocka och äta dem.

Riskerna står helt enkelt inte i proportion till njutningen.

Svampfolket kommer hem med korgen full av skogens skafferi och börjar med att plocka fram svampboken för att se om godsakerna de hittat är ok. Många gör säkert som Mikael och chansar ibland.

En lek med döden i mina ögon.

Lite som att äta blåsfisk, fugu, på sushirestaurang i Japan. Har kocken skurit bort levern och andra inre organ på rätt sätt är det en delikatess. Har han missat så ligger du där och rycker i dödskramper. Att kocken sedan måste begå harakiri är en klen tröst.

Förmodligen är det ingen slump att det språkliga steget från fugu till funghi (svamp på italienska) är kort.

Är det här en vit flugsvamp eller en champinjon? När giftcentralen varje dag blir nedringd av folk som ligger hemma i hörnen och spyr är det uppenbart att rätt många inte kan se skillnaden när de bläddrar i sina svampböcker.

Om man nu prompt måste äta en kantarellsmörgås vad är det då för fel på att köpa svampen på torget? Vi lever ju inte på stenåldern längre där vi måste samla maten själva för att överleva.

Mitt råd är enkelt. Gå gärna i skogen men låt svampen stå kvar och se snygg ut.

Att tvingas byta njure är ett högt pris att betala för att få känna doften av egenplockat i stekpannan.