Om jag någon gång får förmånen att intervjua Vladimir Putin har jag en särskild fråga i rockärmen.

Den handlar inte om han tänker ställa upp i presidentvalet 2012, inte om varför han är så mån om sin machoimage eller vad han egentligen tycker om president Medvedev.

Frågan jag vill ställa är; Vad är du så rädd för Putin?

Spörsmålet har legat och gnagt ett tag och fick förnyad aktualitet när jag läste ett kort nyhetstelegram från Moskva häromdagen.

TT-telegrammets ingress löd: ”Ett 70-tal personer, däribland ett par ledande oppositionspolitiker, greps på tisdagen vid ännu ett försök att hålla ett osanktionerat protestmöte i Moskva.”

Några dagar tidigare läste jag en intervju med Putin där han på sitt karakteristiska, burdusa sätt förklarade att demonstranter fick skylla sig själva om de råkade illa ut.

– Har de inget tillstånd att demonstrera så får de räkna med batongslag i skallen. Så är det bara.

Vintage Putin.

Hållningen vore rimlig om det är så att oppositionen struntar i att söka tillstånd och ändå ger sig ut på gatorna för att skapa kaos. Verkligheten är att de gång på gång söker tillstånd men alltid får avslag, åtminstone i den ryska huvudstaden.

Sedan tidigare är de helt bannlysta från de statliga TV-kanaler och tidningar som kontrolleras av Putins gossar. Oberoende media är så gott som strypta.

Putin och andra makthavare vill helt enkelt inte att oppositionen ska finnas. Definitivt inte synas.

Paragraf 31 i den ryska grundlagen ger medborgarna rätt till mötesfrihet.

Därför samlas den lilla öppna och modiga opposition som finns den 31 i varje månad som en protest mot att regimen bryter mot konstitutionen. De är sällan mer än några hundra. Alla som kommer dit vet att de löper risken att få skallen inslagen och bli släpade till häktet. I häktesbilen får de räkna med ytterligare misshandel. Så jag har full förståelse att rätt många som ogillar regimen ändå väljer att stanna hemma.

Mönstret var det vanliga den 31 augusti i år i korsningen Triumftorget och Tvergatan. En massiv närvaro av kravallpolis. 400 demonstranter som fredligt ropade slagord. En av oppositionens få kändisar, politikern Boris Nemtsov började dela ut boken ”10 år med Putin”. En kritisk granskning av den förre presidentens och numera premiärministerns gärning.

Då slog kravallpolisen till. Skoningslöst. Man slog och grep ett 70-tal personer.

Skillnaden den här gången var att också ett antal europaparlamentariker fanns på plats. De var i stan för att hedra minnet av offren för Beslanmassakern för sju år sedan. De fick också smaka på polisens vevande av batonger och blev chockade av vad de såg. För en gångs skull blev det åtminstone några notiser i utländsk media.

– Ett fruktansvärt sätt att hantera demokratiska yttringar, sa den holländske politikern Thijs Berman.

Vad jag inte begriper är varför Putin öppnar sig för den här internationella kritiken genom att låta polisens övergrepp fortsätta. Han är uppenbarligen mer rädd för oppositionen än för internationella fördömanden och Rysslands rykte utomlands.

Jag undrar varför.

De öppet oppositionella är få. De har nästan inga kanaler alls att nå ut till den breda ryska befolkningen som dessutom till stor del struntar i politik. De är nöjda så länge Putin styr med sina starka nävar och ser till att levnadsstandarden hela tiden ökar. För den gör den för många.

Även om Putin lät demonstranterna skrika sig hesa på gator och torg så skulle hans makt inte vara hotad.

Eller skulle den det?

Är stabiliteten i Ryssland en Potemkinkuliss som när som helst kan rämna ifall de demokratiska krafterna släpps fria? Bygger Putin sin makt på stenhårt förtryck och järnkontroll av media? Eller är de hårda tagen ett uttryck för ”diktatorns” behov av total kontroll.? Han kan stoppa de uppstudsiga, därför gör han det.

Vore intressant att höra Putins svar.