Den som trodde att spioneriets högtidsepok var över med Kalla kriget bör tänka om.

USA:s kartläggning av personer i Sverige är bara en liten del i en jättelik övervakningsapparat som växt fram efter den 11 september.

Tidningen Washington Post presenterade i somras resultatet av två års undersökande journalistik av USA:s underrättelseväsen. Det mest häpnadsväckande tidningens reportrar kom fram till var att ”top secret America” svällt till en sådan omfattning att ingen längre har kontroll på hur många människor som arbetar med underrättelseverksamhet eller hur mycket det kostar.

Och ännu mindre vad man kommer fram till.

Man konstaterade också att en rad myndigheter utför samma arbetsuppgifter utan att dela med sig av data till varandra.

Enligt Washington Post finns det 1 271 statliga myndigheter som ägnar sig åt underrättelseverksamhet. Därtill 1 931 företag som används som konsulter i verksamheten.

854 000 personer är godkända för att handha topphemliga uppgifter. Vilket betyder att av USA:s befolkning på cirka 300 miljoner människor så är närmare en miljon direkt sysselsatta med att övervaka andra amerikaner eller andra länders medborgare med främsta syfte att undvika framtida terrordåd.

Vägen USA valt är att i princip damsuga all information i form av e-mejl, telefonsamtal, websidor och annat för att hitta detaljer som kan leda till misstänkta terrorister. Denna informationsinhämtning sker mestadels via datorer som plöjer igenom närmare två miljarder informationsbitar varje dag i jakten på spår.

Men i slutändan krävs det människor för att tolka hur värdefull den här informationen är. Antalet underrättelseanalytiker har formligen exploderat sedan den 11 september 2001. Problemet är att de producerar över 50 000 underrättelserapporter om året.

Hur ska någon kunna hantera denna enorma mängd analyser och information?

Följden är enligt Washington Posts undersökning att många av rapporterna aldrig blir lästa och att det inte finns någon som har en överblick över den information som produceras.

För att råda bot på detta bildades ännu en myndighet,  Office of the Director of National Intelligence, ODNI. Den mest omedelbara effekten av detta blev att alla underrättelseorgan vaktade extra noga på sina egna ”hemligheter” och sina egna budgetar. Någon effektivisering eller synkronisering det enligt expeterna bara i liten mån lett till.

Budgeten för USA:s underrättelseverksamhet är ofattbara 525 miljarder kronor. Vilket är 21 gånger mer än vad som spenderades före den 11 september.

Att en händelse som terrordåden 9/11 leder till en ökning av underrättelseverksamheten är knappast överraskande. Men vad är vitsen om apparaten blir så omfattande att man drunknar i informationen?

I slutändan ställer det här ett antal viktiga frågor.

Hur upprätthåller man rättssamhället när man enligt medborgarrättsorganisationer som ACLU har en så omfattande övervakning att den allvarligt kränker den personliga integriteten?

Hur hittar man ett effektivt sätt att verkligen finna det man letar efter och inte kvävas i ovidkommande information?

Frågor som inte bara USA utan de flesta västländer behöver ställa sig snart tio år efter 11 september-dåden.