Fysiskt är likheterna inte uppenbara. En är ung och babykindad. Den andres ansikte skrynkligt av rynkor.

Ändå var Daniel Ellsberg dåtidens Julian Assange.

Båda har fått känna på att makten alltid slår tillbaka hårt mot den som avslöjar deras hemligheter.

I dag är det få som inte betraktar Daniel Ellsberg som en man av stort civilkurage, en hjälte om man så vill. Vilket kan vara bra att hålla i minnet när man tar del av alla fördömanden av wikileaksgrundaren Julian Assange som än kallas för terrorist än för världens farligaste man.

Ellsberg var föregångaren. Assange är kopian.

Ellsberg jobbade som militäranalytiker vid tankesmedjan RAND när han drabbades av dåligt samvete och en känsla av att USA gjorde fel som krigade i Vietnam. Tack vare sitt jobb hade han tillgång till topphemliga dokument om kriget.

På den tiden räckte det inte med att elektroniskt kopiera några filer på en cd-skiva. Ellsberg satt på kvällarna och kopierade i hemlighet 7 000 sidor pappersdokument som senare blev kända under namnet Pentagonrapporten.

Först försökte han övertala några senatorer att offentliggöra dokumenten i kongressen eftersom de hade immunitet mot eventuella åtal. Ingen var intresserad. Ellsberg gav också kopior av dokumenten till en journalist på New York Times. När tidningen började publicera utdrag ur dokumenten sommaren 1971 tog det hus i helsike.

President Richard Nixon gick till domstol för att stoppa publiceringen. Under dryga två veckor förhindrades New York Times att publicera hemligheterna, första gången som detta hänt sedan Abraham Lincolns dagar.

Till slut gav Högsta Domstolen klartecken till att låta publiceringen fortsätta.

Daniel Ellsberg gick under jorden men överlämnade sig till slut till myndigheterna och åtalades.

Pentagonrapporten visade att ett antal presidenter från John F Kennedy och framåt ljugit för det amerikanska folket om Vietnamkriget och varför kriget fördes. Lyndon B Johnson påstod exempelvis inför valrörelsen 1964 att han inte ville utöka kriget. Dokumenten visade att han samtidigt gjorde precis tvärtom.

Av Pentagonrapporten framgick också att USA:s bedömning var att kriget inte gick att vinna men att man ändå ville fortsätta för att undvika ett förödmjukande nederlag trots att det innebar tusentals döda amerikanska soldater. All denna information ville man undanhålla allmänheten.

Richard Nixon var beredd att göra nästan vad som helst för att smutskasta Daniel Ellsberg och ifrågasätta hans trovärdighet. Nixons personlige rådgivare John Erlichman lät skapa ”rörmokarna”, en särskild grupp som skulle gräva fram ofördelaktiga uppgifter om Ellsberg.

De gjorde inbrott hos den psykiater Ellsberg gått till men hittade inte Ellsbergs gamla journaler som de var på jakt efter. Man planerade även att droga, misshandla och möjligen även mörda Ellsberg. Samma ”rörmokare” skulle ett år senare göra det inbrott som blev upphov till Watergateskandalen.

Rättegången mot Ellsberg startade i Los Angeles 1973. Han stod åtalad för spioneri, stöld och konspiration och hotades av 115 års fängelse. Under rättegången avslöjades inbrottet hos Ellsbergs psykiater och andra oegentligheter. Domaren beslöt då att avvisa alla anklagelser.

Vad kan vi då lära oss av den här historien?

Att den sittande makten alltid reagerar våldsamt när någon avslöjar dess hemligheter. Det spelar ingen roll om dokumenten visar på såväl brott som allvarliga missförhållanden. Makten försöker koncentrera all uppmärksamhet på det brottsliga i att offentliggöra hemlig information. Budbäraren ska hängas.

Istället för att motivera varför hon uppmanat amerikanska diplomater till spioneri klagar Hillary Clinton över att det är brottsligt att läcka dokumenten.

Vissa saker måste förbli hemliga. Problemet är att det är en liten elit som sätter hemligstämpeln och gärna använder den flitigt. Ibland alltför flitigt för att rutinmässigt dölja saker som inte behöver vara hemliga.

I vissa fall kan hemligstämpeln rädda liv. Men den kan också ta liv. Hur många stupade hade inte sparats om Vietnamkrigets mörka hemligheter kommit ut tidigare och tvingat USA att dra sig ur kriget?

Kanske kommer Assange också att ses som en hjälte med stort civilkurage när han är lika rynkig som Ellsberg.