Aung San Suu Kyi har tillbringat sina första dag på jobbet. Frandet och och den euforiska glädjen börjar lägga sig i Rangoon och ersättas av frågan vad händer nu?

Militärjuntan har inte släppt henne för att de är snälla eller drabbats av ett plötsligt dåligt samvete. De tror helt enkelt att de kan kontrollera henne utan att gentemot omvärlden behöva betala det politiska pris det innebär att hålla henne inspärrad.

Skulle de av någon anledning vara missnöjda med Aung San Suu Kyis politiska aktiviteter så har de inga problem att hitta något nytt skäl att spärra in henne. Hennes parti är fortfarande olagligt. Aung San Suu Kyi gör sig därmed i juntans ögon skyldig till olagliga handlingar om hon fortsätter det politiska arbetet i partiets namn.

Därför var det helt logiskt att frihetshjälten tillbringade en stor del av sin första vardag i frihet med att diskutera med sina advokater hur partiet åter ska bli lagligt. Utan den legitimiteten kan militären när som helst spärra in henne igen.

Burma har inte plötsligt blivit en demokrati bara för att de släppt fredspristagaren och hållit ett skämtval. Allting är ett led i militärjuntans försök att hålla sig kvar vid makten men i en mer modern och för omgivningen acceptabel inramning. Har man ett parlament som formellt fattar de politiska besluten kan det i omvärlden uppfattas som att regimen är demokratisk trots att den inte är det.

Genom att släppa Aung San Suu Kyi tar man bort den främsta orsaken till internationell kritik mot makthavarna i Burma. Man slipper att ständigt stå i rampljuset för detta övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna.

Att hon inte fick ställa upp i det senaste valet, att minst en fjärdedel av platserna i parlamentet tillsätts av militären och att det krävs mer än 75 procent av rösterna för att ändra grundlagen vilket därmed ger militären veto. Att väljarna i praktiken bara hade två partier att rösta. Allt detta glöms snart bort och regimen kan åtminstone sätta en fernissa av demokrati på sin diktatur.

Östtimors president José Ramos-Horta, även han fredspristagare, tycker redan att frisläppandet i sig är så positivt att EU och USA borde häva sina sanktioner mot Burma. Hans röst kommer säkert att följas av fler. Vilket är precis vad militärtjuntan hoppats på.

Var det svårt tidigare att få acceptans för FN-sanktioner mot Burma så blir det i det närmaste omöjligt nu. Vetonationen Kina har tidigare sagt nej. Det nejet befästs med frisläppandet av Aung San Suu Kyi.

Vad gäller inbjudan att komma till Oslo och hållas sin fredspristagarföreläsning så kan vi nog glömma det om inte regimen uttryckligen lovar Suu Kyi att få återvända till Burma.

Fredspristagaren har knappast offrat så mycket av sitt personliga liv för att riskera att inte få återvända efter en utlandsresa. Då är alla hennes år i husarrest bortkastade.