När Kina hotar andra länder med ”konsekvenser” om de deltar i årets prisceremoni för Nobels Fredpris är det ett mått på hur mycket kommunistdiktaturen trots allt bryr sig om utmärkelsen.

Vad värre är att några länder böjer sig för Kinas försök att sabotera prisutdelningen.

Hittills finns sex länder på denna skammens lista men det kan bli fler.

Förutom Kina självt är det Ryssland, Irak, Marocko, Kazakhstan och Kuba som hittills tackat nej. Fortfarande är det 16 länder som inte gett besked om de tänker närvara eller ej.

Nobelkommitténs sekreterare Geir Lundestads vill inte peka ut vilka dessa länder är men enligt norska medier finns stora nationer som Indien, Pakistan och Indonesien bland dessa.

Med tanke på hur irrelevant och obetydligt Kina officiellt tycker att priset är har regimen ägnat väldigt mycket tid och kraft åt att försöka desarmera effekterna. Mätt med normal diplomatisk etikett uppträder Kina som en elefant i en porslinsbutik.

Kinas ambassad i Oslo har skickat brev till samtliga utländska ambassader i Norge och uppmanat dess ambassadörer att stannar borta från prisceremonin. Kinas agerande saknar enligt Lundestad motstycke i prisets 109-åriga historia.

Ett flagrant exempel på hur Kina försöker utnyttja sin stormaktsställning till att pressa andra länder att dansa efter dess pipa. Att Europa inte böjer sig för denna typ av maktspel är självklart. Det räknar inte ens kineserna med. Däremot finns det andra länder som låter sig påverkas. Antingen för att de är rädda för Kina eller för att de själva begår allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Deadline för att svara gick ut den 15 november. Bland länderna som ännu inte gett besked är det flera som bett om förlängd respit. De vill helt enkelt rådgöra med sin hemmaregering innan de lämnar ett svar. Ett mått på hur känslig frågan är.

Av allt att döma kommer ännu ett rekord att sättas vid utdelningsceremonin den 10 december. Det har aldrig tidigare hänt att priset inte kunnat delas ut. Om pristagaren själv inte kunnat närvara har någon nära familjemedlem tagit emot medaljen och prissumman, som exempelvis sönerna Alexander och Kim som tog emot den burmesiske frihetskämpen Aung Sann Suu Kyis utmärkelse 1991.

Liu Xiaobo avtjänar ett 11-årigt fängelsestraff. Hans hustru sitter i husarrest sedan priset tillkännagavs. Ingen av hans tre bröder tillåtts lämna Kina. Inte heller någon annan medlem av familjen. De befinner sig alla under sträng polisbevakning. Om inte någon dyker upp i sista stund får medalj och prissumma delas ut vid ett annat tillfälle.

Arrangörerna vill inte råka ut för det som hände 1935 års pristagare, den tyske fredsaktivisten Carl von Ossietzky, vars advokat tog emot prissumman och sedan förskingrade det mesta av pengarna.

Frågan är vem som skämmer ut sig mest. Kina sin försöker hindra både pristagaren, hans familj och andra länder från att delta eller de länder som böjer sig för Kinas påtryckningar?