Folkets uppror och diktatorns flykt i Tunisien har väckt förhoppningar om en dominoeffekt bland arabvärldens omoderna regimer.

Kan vi få se något liknande som hände i Östeuropa hösten 1989 då kommunistregimerna föll som käglor?

Om det är någonstans i världen där demokrati och frihet haft märkligt svårt att få fotfäste så är det i arabländerna. Mestadels är det en sorglig samling regimer som bygger sitt styre på stenhårt åsiktsförtryck, fängslande och tortyr av meningsmotståndare.

Bortsett från de stenrika oljeländerna saknar de totalt förmåga att få sina ekonomier att frodas och växa. Stora befolkningsgrupper lever i utdragen fattigdom medan eliten smörjer kråset och ständigt kan fylla på sina schweiziska bankkonton.

Även om länderna är stabila i den meningen att samma män sitter kvar vid makten år efter år så skakas de av starka spänningar. Det är bråk mellan olika etniska grupper, hat mellan olika riktningar inom islam och mellan muslimer och kristna. Konflikter som hålls i schack med våld.

Grunden till spänningarna är att de flesta arabländer är stagnerade samhällen utan utveckling. Ekonomin står stilla. Politiskt utvecklas de inte. Ändå kan tyrannerna sitta kvar. Tills nu.

När Tunisiens Ben Ali häromdagen flydde landet var det första gången ett folkligt uppror i arabvärldens sänkte en diktator. Återstår att se om de lyckades göra det för gott eller om de nya makthavarna är av samma skrot och korn som de gamla.

Ett hopp har väckts att regimer nu ska falla från Marocko till Egypten. Viljan finns i många av länderna men har frustrationen nått den kokpunkt då människor spontant ger sig ut på gatan och skriker ut sin avsky och sina drömmar? Vågar de ropa sina slagord även när makten svarar med skarpa skott?

Despoterna är definitivt oroliga. De håller koll på minsta tendens till uppror och i motsats till Ben Ali är de flesta av dem beredda att gå mycket längre i sin våldsutövning för att rädda sig kvar.

När dåvarande Sovjetunionen inte längre hade kraft och vilja att hålla sina satellitstater i Östeuropa på mattan så föll hela Warszawapakten samman som ett korthus. Berlinmuren försvann över en natt. Tyskland återförenades. Polen, Tjeckien, Ungern och de baltiska staterna kastade kommunismen överbord.

I Arabvärlden finns ingen sådan gemensam katalysator vid sidan av förtrycket. Ja, det skulle vara den radikala islamismen i så fall. Bara för att en regim faller är det inte givet eller troligt att alla andra gör det.

Egypten är nyckellandet. En ledarnation som styrts med järnhand av Hosni Mubarak sedan 1981. Med sina 82 år kan han snart falla för ålderstrecket. Han har redan berett vägen för att sonen Gamal ska ta över och föra familjedynastin vidare. Faller Mubarak blir det kaos i hela arabvärlden. Men hur troligt är ett sånt scenario i dag?

När USA störtade Saddam Hussein var det tänkt att Irak skulle bli demokratins skyltfönster mot arabvärlden. Så har det inte blivit. Visserligen har ett flertal hyfsat demokratiska val genomförts men resultatet har ändå blivit en maktkamp mellan landets tre stora etniska grupper. Ska man beskriva läget ligger ord som kaos närmare än demokrati.

Drömmen lever om en massrevolt i arabvärlden. Men den lever mer på hopp än färska fakta.