Bilden av revolten i Egypten är att den skedde spontant och oförberett.

Men var det verkligen så?

Nu när tårgasdimmorna skingrats på Kairos gator och Tahrirtorget städats upp böjar också frågorna dyka upp om vad som egentligen hände. Hur kunde folket från ingenting på bara 18 dagar störta en regim som ansågs vara arabvärldens mest stabila och i full kontroll? Med upproret i Tunisien som enda inspiration.

Läser en intressant artikel i New York Times som ger en delvis annan bild av det egyptiska upproret. När revolten i Tunisien drog igång hade oppositionella i Egypten redan jobbat under lång tid för att få till en förändring.

De hade bland annat börjat blogga om krav på politiska förändringar och försöka trumma upp stöd för strejker mot privatisering och galopperande inflation. Inspirerade av spridda strejker i landet uppmanade en grupp ungdomar till en landsomfattande strejk den 6 april 2008. För att göra reklam för den bildade de en Facebook-grupp, något som senare skulle visa sig vara en extremt effektiv strategi. Det blev starten till 6 Aprilrörelsen som var en av dem som organiserade de senaste veckornas demonstrationer på Tahrir-torget.

Efter en strejk i den tunisiska staden Hawd el-Mongamy bara några månader senare bildade en grupp nätbaserade ungdomar gruppen Tunisiens progressiva ungdom.

Via Facebook började de tunisiska och egyptiska ungdomarna utbyta erfarenheter. I Tunisien var trycket från regimen hårdare. Bloggare kunde inte ge uttryck för sina åsikter utan att dra på sig regimens vrede. Men fackföreningarna i Tunisien var starkare och mer oberoende än i Egypten.

Ahmed Maher som var med och grundade 6 april-rörelsen berättar för New York Times att de delade med sig till tunisierna av sina erfarenheter av strejker och bloggande.

6 April-rörelsen började studera andra icke-våldsrörelser och intresserade sig särskilt för Otpor, ungdomsgruppen som hjälpte till att störta Serbiens ledare Slobodan Milosevic hösten 2000. Några egyptier reste till och med till Serbien för att få råd direkt av Otpor-aktivister.

Bakom Otpors taktik låg teorier från den amerikanske tänkaren Gene Sharp. Han tes är att icke-våld är bästa sättet att underminera en polisstat. Använder man våld kan regimen ta det som förevändning för att slå tillbaka hårt.

Otpor-aktivister fanns också med som rådgivare när revolten i Georgien genomfördes 2003 och den USA-utbildade Michail Shakasvili kom till makten.

När diktaturen i Tunisien störtats såg 6 April-rörelsen chansen att förvandla de årliga protesterna på Polisdagen den 25 januari, som högtidlighåller en polisrevolt som slogs ner av britterna, till en mycket större protest.

Via Facebook lovade snabbt över 100 000 att dyka upp. Från det var bollen i rullning.

Nu delade tunisierna med sig av praktiska råd från sin revolt. Ungdomarna uppmanades ta med sig citroner, lök och vinäger för att minska påverkan från tårgasen och mjölk för att hälla i ögonen. Med färgspray mot bilrutorna kunde polisbilarna göras obrukbara.

Utan att vanliga egyptier gått man ur huse för att delta i ungdomarnas protest hade regimen förmodligen snabbt slagit ner dem. En spontan handling efter åratal av uppdämt missnöje.

Men utan de i förväg välorganiserade ungdomsorganisationerna hade det kanske aldrig gått så långt.

De fanns redan där och bara väntade på rätt tillfälle att dyka upp.