Ingemansland. Foto: Jerker Ivarsson

 

RAS AJDIR vid LIBYENS GRÄNS. I en veckas tid har en mänsklig tragedi utspelats framför mina ögon.

Jag har hjälplöst sett den eskalera dag för dag.

Nu är den explosiv. Minsta gnista räcker för att tända ett upplopp.

Den tunisiska militären sköter organiseringen och säkerheten. I början hade de inga skott i sina magasin. Vapnen dinglade på ryggarna. De skämtade och log. En dag såg jag dem stoppa en stor skenande folkmassa bara genom att lugnande höja händerna och ropa åt folk att ha tålamod.

I dag är soldaternas ansiktsdrag spända. Det sitter skarpa skott i magasinen och de håller vapnen i händerna. För några dagar sedan sköt soldaterna i luften och slog flyktingar med långa träkäppar. Slumpen gjorde att det inte slutade med många döda och nedtrampade.

Flyktingarna är trötta, frusna efter natt efter natt utomhus i bara några plusgrader. Desperata att komma hem. Nästa gång springer de kanske inte undan i panik utan försöker avväpna soldaterna som trots allt inte är i närheten så många som flyktingarna.

Egyptierna organiserar redan demonstrationer och hungerstrejker där de kräver att få åka hem omedelbart. Hätskheten växer.

Scenerna här vid gränsen är så extrema att de är svåra att beskriva i ord. Den sandiga marken är täckt av tomma, nedtrampade vattenflaskor, papper, trasiga kläder. Soptipp är det första ord jag tänker på.

Människor urinerar öppet alldeles i närheten av där andra slagit läger. I en lerpöl tvättar några män från Bangladesh fötterna och sköljer ansiktet. Ännu grasserar inga sjukdomar men det måste bara vara en tidsfråga i dessa usla sanitära förhållanden.

Mitt i denna soptipp rör sig tusentals människor. Några har slagit läger i en dunge där de satt upp platsskynken som provisoriska skydd mot vind och regnskurar. En familj markerar sitt revir med resväskor runt den lilla plätt där de ligger utsträckta.

De flesta bara hänger eller står i några av de flera hundra meter långa köerna för att få en bit bröd eller en tunn madrass.

Majoriteten är unga män. De är fysiskt starka och uthålliga. Men någonstans går en gräns. För vissa är det inte långt kvar innan det brister.

Jag känner mig inte hotad men är extra vaksam. Den vänliga stämningen från de första dagarna är borta. Nu sliter folk i mig och häver ur sig aggressiva haranger på arabiska. Jag försöker tala om att jag inget förstår men det gör dem bara ännu mer upprörda.

När jag med tolken intervjuar en flykting omringas vi omedelbart av tjugo andra som alla pratar i munnen på varandra. Alla vill bli hörda, berätta om sina erfarenheter, spy sin galla över hemländernas ambassader, regeringar och FN som inte gör tillräckligt för att hjälpa dem.

Men det finns också ljuspunkter. En grupp asiater gör tummen upp och skriker brett leende ”Vietnam, Vietnam”. Många visar imponerande uthållighet under svåra förhållanden.

Det är jobbigt att dag för dag bevittna denna misär. Men sorligast av allt är att det känns som lidandet kunnat undvikas om omvärlden gjort mer och agerat snabbare.

Jag tar bilen varje kväll och åker till ett bekvämt hotell två timmar bort. Jag kan flyga hem när jag vill. Flyktingarna har inget val. De är fast på soptippen under bar himmel.

Egyptiska flyktingar demonstrerar. Foto:Jerker Ivarsson