I dag kommer EU på ännu ett toppmöte bevisa varför drömmen om bli en mäktig utrikespolitisk spelare stannar vid just en dröm.

Krisen i Libyen har varit en uppvisning i oenighet och tunga fötter.

EU:s ”utrikesminister” Cathrine Ashton gjorde nyligen en talande liknelse när hon inför Europaparlamentet skulle förklara svårigheterna med att leda EU:s utrikesförvaltning.

– Det är som att flyga ett plan medan man fortfarande håller på att bygga vingarna och någon samtidigt försöker slita av stjärtfenan.

I fallet Libyen är det Tyskland som står på stjärtfenan genom att vägra gå med på någon direkt militär insats. Därmed bakbinder man i stort sett hela unionen. Mönstret från Irakkriget 2003 upprepas.

När FN:s säkerhetsråd röstat igenom resolutionen om en flygförbudszon över Libyen hade det varit naturligt för EU att ta en ledarroll. Libyen ligger ju i unionens absoluta närområde.

Medan EU fortfarande funderade över vad man skulle göra skicka fransmän och britter iväg stridsflyg mot Banghazi och Tripoli för att stoppa Gaddafis blodbad på civila. USA lät ett hangarfartyg ta hand om koordineringen av luftrummet. Nato har sedan dess ryckt åt sig uppdraget att övervaka vapenembargot mot Libyen.

– Vi kunde ha gjort det, säger en EU-diplomat till nyhetsbyrån DPA. Men sanningen är att om vi försökt enas hade det tagit tre månader och inte tre dagar att få fram en operationsplan.

Nu när USA desperat vill lämna över ledarrollen till någon annan har EU fått en ny chans att kliva fram. Det kommer inte att hända.

Istället kommer dagens och morgondagens toppmöte i Bryssel ägnas åt att försöka hitta nån slags kompromiss där det ska se ut som om EU ändå är handlingskraftig. Att rädda ansiktet helt enkelt.

Grundproblemet är att det krävs enighet mellan de 27 länderna för att fatta beslut. En enighet som nästan aldrig går att uppnå eftersom länderna sinsemellan är olika och har skilda agendor särskilt i utrikespolitiken.

Tyskland har sin hemmaopinion som inte vill ha med krig att göra överhuvudtaget. Andra ledare – läs Nicolas Sarkozy – försöker utnyttja Libyen för sina egna inrikespolitiska syften.

Därför ser lösningen ut att bli att bilda en särskild kommitté bestående av utrikesministrarna från de länder som stödjer FN:s Libyeninsats för att politisk leda operationen. Nato får sköta det militära.

Medan EU står på sidlinjen och tittar på.

Var för sig kan EU-länderna visa sig handlingskraftiga men tillsammans är de långtifrån att bli en motkraft till USA:s dominans i världspolitiken.