Här städas resterna av den tunisiska revolutionen bort. Foto: Wolfgang Hansson

 

TUNIS. Sopborstar städar bort spåren av veckor av belägring vid Regeringstorget i Tunis.

Det var här vågen av folkliga uppror började.

En veckotidningsrubrik ropar från en annonspelare frågan ”Tunisien – och nu?”.

Någon demokrati finns inte än men tunisierna känner sig så säkra på seger att de för stunden slutar demonstrera.

– Håller inte den nya regeringen vad den lovar så är vi snart tillbaka igen, säger Safia som sovit på finansdepartementets veranda de senaste tio dagarna. Hennes röst är skrovlig efter alla slagord och ögonen trötta av för lite sömn.

En kille bär bort två rödvita avspärrningskors i järn. Vid ingången till Medinan, Tunis Unesco-skyddade gamla stad, ligger taggtråden ihoprullad till en boll som man nu med viss försiktighet kan passera förbi utan att repa upp byxbenet.

Främsta skälet till att demonstranterna tillfälligt lämnar sin position är att den hatade premiärministern – som fanns med under diktatorn Ben Alis tid – har avgått och ersatts av en den mer acceptable Beje Caid-Sebsi. Val har utlysts till den 24 juli.

Alla politiska fångar har släppts. En domstol har formellt upplöst Ben Alis styrande parti. Höga mediachefer har bytts ut.

– Lite tillfreds är vi men revolutionen är inte över, kraxar Safia. Den fortsätter och pågår hela tiden även om vi inte tillbringar natten här.

För att visa att de menar allvar fortsätter ungdomarna trots det kalla duggregnet att demonstrera på den öppna platsen vid torgets norra ände. De ropar att Gaddafi måste avgå precis som alla andra diktatorer i arabvärlden. De sjunger nidsånger om Ben Alis fru som shoppade för folkets pengar.

Många tunisier är nöjda med att revolutionen nu går in i en lugnare fas. Guiden Josef har inte haft jobb på flera månader eftersom våldsamheterna skrämt bort så gott som alla turister. Under ett knappt dygn möter jag bara två västerlänningar i Tunis och de är svenska journalister från en dagstidning som är här av samma skäl som jag.

– Vad Tunisien behöver nu är lugn och ro så besökarna kommer tillbaka, säger Josef. Vi behöver jobb. Det är vad revolutionen handlar om. Jag har två barn hemma som måste få äta sig mätta. Han drar den långa rocken tätare kring sig.

– Alla tunisier stödde revolutionen men nu måste politikerna få en chans att visa vad de kan göra. Grafittin på regeringsbyggnadens vita väggar påminner inte så lite om Paris 1968. ”Vi vill genomföra det omöjliga” står sprejat med svarta bokstäver. ”Ingen ger dig frihet – den måste erövras”.

Polis och militär litar uppenbarligen inte på att ungdomarna packat ihop sina sovsäckar för gott. Längs Habib Bourgiba Avenyn i den nyare franska delen av staden ligger taggtråden kvar i dubbla led. Pansarfordon med vattenkanoner står skjutklara.

På sidogatorna står bussar fulla av polismän som visserligen har tagit av sig kravallhjälmarna men är redo att gripa in på kort varsel. Jag hinner bara ta en bild på taggtråden och ett pansarfordon innan en militär stegar fram och upprört viftar med pekfingret.

– Förbjudet att fotografera, säger han först på franska och sedan på engelska så att jag inte ska missa budskapet.

Vad ska hända i Tunisien nu undrar tidinignen. Foto: Wolfgang Hansson

Tunisien är på väg mot någon slags demokrati men det finns uppenbarligen gränser även för den tunisiska revolutionen. De gamla ränderna går inte ur i första taget.