Gaddafi är värst men han är inte den ende ledaren i arabvärlden som slaktar sitt folk.

Men medan Libyen bombas är det ingen som tar Bahrain i örat.

Västvärldens dubbelmoral har sin förklaring.

Majoriteten av de ledare som lyckats hänga sig kvar vid makten i svallvågorna efter det arabiska folkupproret har gått över till Moammar Gaddafis taktik.

När mutor och löften om reformer inte fungerar så plockar de fram automatvapen och stridsvagnar. Medan världens stråklastarljus riktas mot krisen i Libyen dödas människor varje dag i Bahrain, Jemen och Syrien. Demonstrationsungar slås brutalt ner i Saudiarabien.

I Bahrain berättar ögonvittnen hur säkerhetsstyrkorna gick in på sjukhus och sköt människor. Kända människorättsaktivister grips och torteras. Torget där protesterna hölls revs.

Bahrain har tagit hjälp av Saudiarabien som skickat trupper till det lilla öriket för att försvara den odemokratiska regimen. Samma Saudiarabien som i FN kräver att omvärlden ska stoppas Gaddafis angrepp mot demokratiaktivisterna i Libyen.

Därför är det inte så konstigt att många undrar på vilket sätt Gaddafis kulor är mer dödliga än Kung Hamad bin Isa al-Khalifas.

Varför döms de inte efter samma måttstock?

Myndigheterna i Bahrain visar inte upp samma totala hänsynslöshet mot den egna befolkningen som Gaddafi men deras handlande har passerat gränsen för det acceptabla många gånger om. Ändå är omvärldens ton en helt annan.

En av EU:s toppdiplomater svarar med att säga att polisen i Bahrain har ”en svår uppgift” och att ”olyckor händer”.

Skälet till att Robert Cooper särskild rådgivare till Catherine Ashton, EU:s ”utrikesminister”, slätar över våldet i Gulfstaterna är att dessa säkerhetspolitiskt är långt viktigare för västvärlden är Libyen.

Medan demokratiaktivister i Tunis och Tripoli applåderas av väst så är man livrädd för liknande folkliga uppror i Saudiarabien, Kuwait och andra Gulfstater.

Skälet kan sammanfattas i fyra bokstäver. Olja.

Saudiarabien är inte bara världens största oljeproducent. De sitter också på de största oljereserverna. Mellanöstern står för över hälften av världens samlade oljereserv.

Sinar oljeflödet från Saudi havererar världsekonomin. Libyens olja kan ersättas av andra producenter. Ingen kan täcka upp för ett saudiskt bortfall.

För att inte tala om hur oljepriset skulle rusa om folkrevolten når Saudiarabien.

Bahrain är säte för USA:s femte flotta som av en amerikansk försvarsexpert kallats ”USA:s viktigaste strategiska tillgång i Persiska Viken”. En av dess uppgifter är att sköta flygunderstödet åt de amerikanska trupperna i Afghanistan.

Jemen är en viktig allierad för USA i kampen mot al-Qaida. Därav bristen på rejäla brösttoner och konkret ”action”

Världens förmåga att agera på flera ställen samtidigt är begränsad. Bara att nå enighet om att ingripa mot ett land är inte lätt. I Libyen skedde det först när Gaddafi var mycket nära att fullborda ett omfattande blodbad. Så illa är det ännu inte i Bahrain, Saudiarabien eller Jemen.

Ändå är det svårt att förklara för demokratiaktivisterna i Bahrain varför de inte kan få hjälp när libyerna får det.

Intrycket blir lätt att västvärlden hela tiden agerar utifrån sina egna intressen. I vissa arabländer är det bra med demokrati. I andra inte.

– Vi kan inte vara antispetiskt konsekventa, säger Nicholas Burns till USA:s försvar.

Han är professor på Harvaruniversitetet men hade fram till nyligen en lång karriär på höga poster inom, amerikanska UD.