I likhet med fransmännen bär britterna på en medfödd känsla av att på något sätt styra över världen.

En kvarleva från tiden då de brittiska kolonierna sträckte sig över hela planeten och herrklubbarna runt Trafalgar Square var jordens medelpunkt.

En känsla som på något underligt sätt verkar ha blivit genetiskt nedärv.

För den kan knappast komma ur dagens verklighet då det en gång stolta brittiska imperiet för länge sedan krympt ihop till ett gäng mer eller mindre obskyra utposter hundratals mil från Big Ben.

Vem kan på en karta peka ut var Sankt Helena, Anguilla eller Montserrat ligger?

Värre än så. Dagens verklighet är ett Storbritannien på dekis med gigantiska skulder och forna industristäder i förfall. Jag vet inte hur många gamla nedslitna tegelbyggnader jag sett med krossade rutor eller plywoodskivor framför fönstren och ogräset meterhögt utanför. Lämnade åt sitt öde och i spåren av det skyhög arbetslöshet.

En värld där kungahuset är det enda beständiga.

Dagens kungliga bröllop ger britterna en chans att drömma sig tillbaka till fornstora dagar när solen aldrig gick ner över imperiet och betjänten strök morgontidningen i god tid före frukost oavsett om man vaknade i Bombay, London eller Salisbury.

En tid då den patriotiska hymnen Rule Brittania från 1700-talet sjöngs med full strupe, särskilt då textraden: ”Rule, Britannia! Britannia, rule the waves”.

Senast jag hörde sången var i skräniga högtalare från högerextrema British National Partys kampanjbil i valrörelsen förra våren.

Säkert är de inte ensamma om att sörja att Storbritannien i dag inte längre är något imperium och att dess betydelse i världspolitiken stadigt krymper.

Vad kan då kännas bättre än att se tusentals utländska journalister på plats för att bevaka den första äktenskapliga kyssen mellan Prins Willhelm och Kate Middleton. De skulle ju inte vara här om det inte vore för att britterna fortfarande styrde världen.

På något sätt.