Hamas och al-Fatahs senaste försoning är en örfil åt fredprocessen.

Men en nödvändighet om Palestinafrågan ska få en långsiktig lösning.

Senast jag var i Gaza hamnade jag mitt upp i en skottlossning i de välbärgade områdena av Gaza City. Automatvapnen smattrade och folk kastade sig i skydd.

Stridande parter den här gången var inte israeler och på palestinier. Utanför sjukhuset träffade vi på sårade och av smärta grimaserande Hamassoldater som blivit skjutna av Fatahanhängare. Sedan dess har palestinierna skjutit mot varandra med såväl kulkärvar som verbalt.

Plötsligt är de sams igen. I går skrev de under ett försoningsavtal i Kairo. De skrev inte på för att de är goda vänner igen utan därför att omständigheter i omvärlden tvingar dem. Den arabiska frihetsvågen har på många sätt ritat om den maktpolitiska kartan i Mellanöstern och om inte palestinierna själva tillvaratar sina intressen är det inte säkert att någon annan gör det.

Hamas politiska ledning sitter i Syriens huvudstad Damaskus men förmodligen inte länge till med tanke på upproret i Syrien. Auktoritära rörelser som Hamas får allt mindre stöd av frihetslängtande arabiska befolkningar. Ska de fortsätta åtnjuta ett starkt stöd bland palestinierna måste de reformera sig.

PLO-regeringen under Mahmoud Abbas vill ensidigt utropa en palestinsk stat i höst eftersom man inte kommer någon vart med Israel i de förhandlingar som pågått under lång tid. Då vill Abbas gärna ha med sig Gaza där Hamas styr.

Israel reagerade mycket häftigt på beskedet om försoningsavtalet mellan Hamas och Abbas rörelse. Premiärminister Benjamin Netanyahu – som inte vill ha något övergripande fredsavtal överhuvudtaget – tycker att Israel tjänar på att palestinierna är splittrade.

– Palestinska myndigheten måste välja mellan att sluta fred med Israel och fred med Hamas, säger han. Fred med båda är en omöjlighet.

Så på kort sikt sätter den nyväckta palestinska enigheten käppar i hjulet för fredsprocessen. Läget för att skriva på ett fredsavtal med Israel är sämre än på många år.

På lång sikt ser ekvationen annorlunda ut. Problemet är att Hamas inte vill erkänna Israels rätt att existera men samtidigt behärskar Gaza som är en del av de självstyrande palestinska områdena.

Så hur ska man kunna bilda en palestinsk stat värd namnet utan Gaza?

Den enda framkomliga vägen till en hållbar fred på sikt är att Hamas byter fot och godtar staten Israel. Ska Hamas och PLO:s nyvunna enighet vara på sikt måste islamisterna i Gaza anpassa sig till verkligheten. Annars kommer det nya avtalet snart att spricka igen.

Chansen att Hamas ska ändra inställning till Israel är mycket större om de själva ingår i ett övergripande palestinskt styre. Då blir de mer rumsrena och därmed möjliga att förhandla med. Att fortsätta utestänga Hamas från samtal kan aldrig leda till en långsiktigt hållbar fred.