Efter sex års fred står inbördeskriget i Sudan åter för dörren.

Bara en dryg månad innan landet ska delas i två stater.

Misslyckade stater verkar ha märkligt svårt att bryta sin onda cirkel.

Senaste dagarna har strider blossat upp runt den omtvistade staden Abyie. I regionen finns bördig jordbruksmark och en av landets största oljekällor som både den kristna befolkningen i söder och den muslimska i norr gör anspråk på.

Delar av staden och dess omgivningar står i brand. Tiotusentals människor befinner sig på flykt. Norra Sudan har satt in stridsflyg och verkar nu kontrollera området.

2005 slöts ett fredsavtal mellan de två landsändarna efter ett tjugo år långt inbördeskrig där två miljoner människor dödades. Många drog en lättnadens suck.

En del i avtalet var att sydsidan skulle hålla en folkomröstning där människor skulle få bestämma om de ville bilda en egen stat. Omröstningen hölls tidigare i år och sydsudaneserna röstade enhälligt för självständighet.

Ett faktum som nu riskerar att blåsa nytt liv i det avsomnade inbördeskriget.

FN försöker förtvivlat förhindra detta genom att be parterna att förlänga mandatet för den fredstyrka på 10 000 man som redan finns i landet men vars mandat går ut den 9 juli. Samma dag Sydsudan blir självständigt.

Jag var i södra Sudan 1991, mitt under inbördeskriget. Enda sättet att resa in var i följe med en norsk hjälporganisation som var en av få som vågade lindra nöden. I fronten av vår lastbilskonvoj körde en k-pist bestyckad jeep för att avskräcka eventuella rövare. Lasten av majs, ris och andra förnödenheter var guld värd i ett land där ingenting fanns att få.

Jag har aldrig, varken för eller senare, sett en hel befolkning som befunnit sig så nära svältgränsen. Människor levde på rötter och i normala fall oätliga nötter. Många så svaga att de knappt orkade äta eller hämta vatten.

Även fattiga länder brukar nås av några av den västliga civilisationens konsumtionsvaror. I södra Sudan såg jag inte så mycket som en Coca Cola-flaska eller en tv-antenn.

Att döma av de rapporter som kommer från regionen och bilder man ser verkar inte mycket ha hänt på dessa 20 år. Men människor har åtminstone sluppit kriget.

Risken är att det bara blir en kortvarig respit. Precis som för så många andra fattiga och misslyckade stater är det väldigt lätt att halka tillbaka in i kriget. Se på Somalia och Afghanistan för att nämna några. Vapnen finns i Sudan sedan det förra kriget liksom oförmågan att lösa konflikter med annat än våld.

Fem år av fred verkar inte räcka för att bryta den onda cirkeln. Tittar man längre tillbaka i backspegeln skakades landet av inbördeskrig redan åren 1955 till 1972. Den gången drog kriget i gång igen efter 11 års paus.

Fortfarande har den muslimska nordsidan en mycket starkare armé med mer avancerade vapen. De vet att sydsidan inte har mycket att sätta emot, annat än ett lågskaligt gerillakrig.

Som morot har USA lovat att plocka bort Sudan (regimen i norr) från sin lista över stater som stödjer terrorism och hjälpa lätta Sudan skuldbörda om delningen av landet går fredligt till.

Den belöningen verkar president Omar al-Bashir i dagsläget vara mindre intresserad av än oljan runt Abiye.

– Vi fruktar inte längre den amerikanska piskan och vi vill inte heller ha deras morötter, säger han enligt AP till Sudans nyhetsbyrå.

Han är sedan tidigare åtalad vid den Internationella brottmålsdomstolen i Haag för krigsförbrytelser i samband med kriget i Darfur, en annan del av Sudan.

Snacka om att ha svårt att bryta en ond cirkel.