Håller stridviljan på att rinna ur Gaddafi?

Två färska tecken ger visst hopp om att Natos flygförbudszon trots allt är på väg att ge resultat.

Tecken 1 – Rom, Italien i går kväll. Åtta höga libyska militärer, varav fem generaler, håller presskonferens där de uppmanar sina kollegor som fortfarande är kvar i Libyen att överge Gaddafi. De senaste i raden av avhopp. De tog sig över gränsen till Tunisien och sedan vidare till Italien.

De beskriver vad som pågår i landets som ”en massaker”.

En av de avhoppade generalerna hävdar att Gaddafis armé nu bara har kvar 20 procent av sin slagsstryka och att bara tio generaler fortsätter att vara Gaddafi trogna.

Tidigare har minst tre av Gaddafis ministrar hoppat av.

Sakta men säkert eroderas Gaddafis maktbas. Fortfarande har han tillräckligt med stöd för att lyckas hänga sig kvar men hur många fler avhopp tål han?

Tecken 2 – Sydafrikas president Jakob Zuma besökte i söndags Gaddafi på medlingsuppdrag. Nato gjorde ett uppehåll i sin flygförbudszon för att Zumas plan skulle kunna landa på en militärbas utanför Tripoli. Efter mötet hävdade Zuma att den libyske diktatorn är redo för fred. Det har Gaddafi sagt förr. En detalj den här gången kan tyda på att läget är ett annat. Enligt libyska källor var det bara två personer närvarande på delar av mötet, förutom Zuma och Gaddafi. Av det drar jag slutsatsen att samtalen berörde mycket känsliga ämnen, kanske en diskussion om var Gaddafi kan få fri lejd om han avgår.

Till dessa två tecken ska läggas att Nato de senaste tio dagarna kraftigt intensifierat sina bombningar av huvudstaden Tripoli och prickat ett antal av Gaddafis så kallade compunds. Diktatorn måste börja undra om inte Nato trots allt försöker döda honom från luften.

Britter och fransmän ska sätta in attackhelikoptrar i striderna. Dessa flyger på låg höjd och kan på ett mycket effektivare sätt än stridsflygplanen slå ut stridsvagnar och artilleripjäser som Gaddafi gömmer i städerna.

Tyrannen hamnar under allt hårdare press. När människor i hans maktapparat ser detta ökar deras benägenhet att hoppa av och rädda sitt eget skinn. Avhopparna ökar i sin tur chansen att andra ska följa i deras spår. För Gaddafi riskerar det att bli en ond cirkel där han till slut står nästan ensam kvar.

Problemet är att omvärlden egentligen inte har så mycket att erbjuda honom för att hindra honom att slåss till sista blodsdroppen. Man kan inte gärna ge honom åtalsimmunitet i utbyte mot att han lämnar Libyen. Det skulle skicka väldigt konstiga signaler till andra ledare som riktat vapnen mot sitt eget folk.

Möjligen kan Zuma ha förmedlat ett löfte om fristad i ett land som inte bryr sig om åtal mot misstänkta krigsförbrytare, som Zimbabwe eller Vitryssland. Även om Gaddafi inser att löftet inte är någon garanti för livslångt skydd (vad händer när Mugabe eller Lukasjenko försvinner?) kanske det ändå framstår som en tillräckligt effektiv räddningsplanka för att han ska ta den om han. Hans handlingsfrihet krymper hela tiden.

Ändå fortsätter hans armé att försöka inta städer i öst som hålls av rebellerna. Hårda strider pågår i Ajdabiya, en viktig knutpunkt på väg mot rebellernas huvudstad Benghazi. Nato hävdar att man förstörde 25 av Gaddafis stridsvagnar bara i söndags.

Så trots att han är trängd fortsätter Gaddafi sin offensiv. Men hur länge till?